I en månads tid har sexårige sonen bett mig att komma till hans dagis. Anledningen är den att, som han säger, "Visa upp alla dina medaljer, pappa.". Han är mäkta stolt över medaljerna som jag har vunnit i rullstolsåkning på friidrottsbanor världen över.
Permobilen kom med även den, för den är intressant för dessa små människor. Varje gång jag hämtar sonen, flockas barnen runt mig och vill trycka på knapparna.
Barnen satt på golvet i en ring när jag kom. Till en början var det blygt, men vartefter jag pratade sträcktes det upp armar för att få fråga. "Har du ont i benen?", "Varför pratar du så konstigt?", "Varför skakar du?", "Hur snabbt går permobilen?" var ett axplock som jag fick svara på.
När jag berättade att jag arbetar, var det en flicka som blev så förvånad att jag trodde att hennes ögon skulle trilla ur samtidigt som hon utbrast "Jobbar du?".
Vid visningen av medaljerna kom sonen till mig och hämtade de. Han la ut de på mattan, så alla kunde se. Jag såg att några av barnen ville känna på dem, så jag sa att de fick det.
Min manuella rullstol tog jag också med, för den är spännande att sitta i, tycker många barn. Visst var det så även här.
Jag anser att det är viktigt att vi som har ett funktionshinder går ut till förskolor och skolor, och berättar om våra liv och tankar. Det är där de ska lära sig att det finns oerhört många olika sorters människor, fast i grund och botten är vi alla människor som ska bemötas på ett bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar