omslagsbild

omslagsbild

torsdag 13 juni 2013

Jag blir så trött.

För några veckor sedan var sonen och jag på väg till skateboardanläggningen. Det ligger i närheten där vi bor, så jag tog min manuella stol, den som jag använder benen för att ta mig fram baklänges med.
När vi hade passerat Täby sjukhus i sakta mak, såg jag en kvinna komma ut från entrén och småspringa mot oss, en sträcka på femtio meter. Jag tror även hon hojtade något.
Inte nu igen, tänkte jag resignerad.
- "Hej. Var har du din ledsagare?", sa kvinnan när hon var framme hos oss. I rösten märktes en aning oro.
- "Jag har ingen i dag. Det går bra ändå.", sa jag lugnt.
- "Jaha, men ska jag inte ringa till någon som kan hjälpa dig?"
Hon förde sin hand till bakfickan på sina jeans där jag såg en mobiltelefon ligga.
Till en början var jag säker på att kvinnan arbetade på sjukhuset. Hon hade förmodligen avslutat sitt pass och var på väg hem för hon var klädd i sina privata kläder, eller var det tvärtom, att hon inte hade hunnit klätt om för sitt pass när hon fick syn på mig. Sedan slog det mig att kvinnan kunde vara en besökare.
- "Nej tack. Jag har sparkat mig fram baklänges i trettiofem år, så jag rätt så rutinerad."
För att få kvinnan förstå att jag kunde ta vara på mig själv och att jag var vid mina sinnens fulla bruk, pekade jag på sonen.
- "Det här är min grabb. Vi ska se när de åker skateboard vid Åva gymnasium."
Han höll på att ta sig uppför och nerför en hundratjugo centimeters lyktstolpe lik en apa.
- "Då hjälper du pappa när han behöver hjälp?"
Säg inte så, tänkte jag.
- "Ja".
Sonen lät oförstående. ´Hjälpa pappa? Han kan ju själv´, fick jag för mig att han ville säga.
- "Kom nu så går vi.", sa jag och fattade tag i hans lilla hand och fortsatte vår promenad.
Kvinnan sa något, men jag slog dövörat till. Efter en kort stund gick hon mot sjukhusets entré.

Jag blir så trött.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar