Nej nej, det är inget tal om comeback. Det jag har gjort på friidrottsarenorna runt om världen är ett avslutat kapital. Sista punkten sattes i och med silvermedaljen på 200 meter vid VM i New York 2005.
Jag upptäckte för något år sedan att min sparkteknik, som jag använder mig ut av när jag tar mig fram med vardagsrullstolen, hade blivit sämre. "Sämre", det var bara förnamnet. Sanningen att säga, tekniken var katastrofalt dålig.
Förr kunde jag pina på i en normal promenadtakt, men nu. (Jag skakar på huvudet.) Snart är väl sniglarna i fatt mig om jag inte gör något. Jag var närmast chockad när jag insåg hur illa det var.
Hur kunde det blivit så? När jag arbetade på Täby Basket (kanslist) gick jag dit, det var så pass nära. Träning utan att det märktes, men när jag slutade på basketen och fick arbeten betydlig längre hemifrån som gjorde att jag var tvungen att ta taxi eller kollektiva färdmedel, det var då tekniken blev alltmer sämre. Visst tog jag mig fram själv inne på dessa arbetsplatser, men det var inte tillräckligt visade det sig. Att sitta stilla på kontor hela dagarna var och är döden för tekniken.
Samtidigt som Täby Basket slutade att vara min arbetsgivare, slutade jag även med friidrotten. Det blev en alltför svår omställning för kroppen. Året var 2005. Jag började då simma en till två dagar i veckan. Mellan 700 och 1000 meter blev det, allt beroende på dagsformen. ´Simma´ tyckte förmodligen inte alla att jag gjorde. Jag hade nämligen en bilslang runt mig som hindrade mig från att drunkna. Med egen teknik med armar och ben tog jag mig fram. Simma gör jag fortfarande, dock sporadiskt.
När jag hade summit i några år upptäckte jag att jag kunde ställa mig upp från rullstolen och gå på löparband, de som finns på de flesta gym. Jag höll fast mig med båda händerna i dess ställning framför mig. Eftersom jag hade, och har, svårigheter att styra armarna och händerna lät jag assistenten binda fast dem. Första månaderna rullade bandet i snigelfart och jag var helt slut efter fem minuter. Mycket jobbigt var det, men kul. Så kul så jag slutade med simningen. Ett halvår senare gick jag i trettio minuter i ett halv kilometers tempo. Mitt rekord, som jag hoppas på att slå, är femtiotre minuter i ett kilometers tempo.
Efter fyra år på bandet, tre till fyra pass i veckan, var jag tvungen att sluta på grund av en överansträngd muskel i vänstra lår. Det var deppigt värre.
Simningen och gåendet på löparbandet gjorde jag endast för att det var kul. På köpet förbättrades konditionen och det allmänna välbefinnandet.
Sparktekniken blev inte bättre av simningen och gåendet, men inte heller sämre, så jag tänkte inte på att det borde även vara bra att köra stol någon gång i veckan.
När barnen kom till världen, var det inte det första jag tänkte på att gå ut och träna efter när jag hade kommit hem från arbetet. Då ville jag hellre leka med dem och hjälpa till hemma.
För en vecka sedan började jag träna regelbundet. För om jag inte gör det nu, kommer jag inte kunna röra snart på benen. Den tanken går inte beskriva hur hemsk den är. Den dagliga träningen börjar efter arbetet. När jag har stigit av tåget sen eftermiddag och kommer in i Täby centrum, tar assistenten bort fotstöden på rullstolen och jag sparkar hemåt. I runda slängar tar det femton minuter och det är alldeles för lite, så jag tar en längre väg. För jag vill inte träffa familjen innan jag tar träningsrundan. Om jag gör det, ja då kommer jag inte ut igen. Frun och barnen är väldigt starka magneter som håller mig fast i ett järngrepp.
Än så längre märker jag ingen förbättring av tekniken, men den blir det. Får jag en månad till, så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar