Det gör ont i mitt hjärta.

En gång har jag frågat, "Är det bara jag som inte kan gå?", och såg mig som den enda i hela världen som inte kunde gå.
Jag hade kommit hem från förskolan. Troligen hade jag hunnit bli fem år. Tydligen hade det varit en dag med mycket spring, för jag hade känt att jag inte kunde hänga med mina kamraters vilda lekar. De hade inget funktionshinder. Jag var som samhället sa då, integrerat i förskolan. Ordet används än, men i mindre utsträckning, vilket jag välkomnar. Hur kan ett barn som har ett funktionshinder ses integrerat när denne går tillsammans med andra barn utan funktionshinder? Barn är barn. Säger vi att de barn som bär glasögon att de går integrerat i förskolan?

- "Är det bara jag som inte kan gå?" Jag såg på mamma. Minns inte vad hon svarade. Jag kände mig ledsen och ensam.
Nu är jag vuxen och är glad att jag kan göra så mycket som jag kan göra. Jag blir inte nedslagen över att jag inte kan cykla mountainbike i svår terräng och skrinna i väg på en spegelblank is i solskenet. Det lockar, men jag vet att jag inte kan. Inget att göra något åt. Jag blir inte ledsen.
Däremot får jag ont i hjärtat av sorg när jag inte kan hjälpa mina barn med det de vill ha hjälp med eller leka med de i den utsträckning som jag hade kunnat gjort om jag inte hade haft CP-skadan. Sitta med grabben och få tillsammans ihop en flygplansmodell av lego. Det vore mysigt, men när finmotoriken inte fungerar, går det inte. Jag kan alltid berätta var bitarna ska sitta, men ändå behövs det hjälp ibland från mig. (Jag är väldigt glad att han tycker om att spela bowling, för det kan han och jag göra själva.) Ta tösen i ena handen och pulkan i den andra, och gå till backen. Sätta mig bakom henne och tillsammans få kittlet i magen när vi susar nerför.
Om jag hade kunnat hade jag tagit med mig bägge barnen till simhallen, pulkabacken, på skidutflykt, barnteater, museer, på båttur, Skansen och cykeltur. Det gör ont att jag inte kan göra det. Min fru, någon av assistenterna eller en annan måste följa med, men när de blir äldre, runt tio tolv år, kan vi tre sticka ut för då kan de hjälpa sig själva. Jag längtar till den dagen.

Sonen tycker om att åka skidor. Tekniken förbättras för
varje år, vilket är beundransvärd med tanke på att snön
oftast ligger endast kvar i några veckor i Täby där vi bor.
Här ses lördagens tur på Djursholms golfbana. Med sig
hade sonen min far.