Positiva händelser.

I förmiddags promenerade jag till bowlinghallen för att boka bana. Sonen var där med fritids i fredags och vill gå dit igen i dag. Jag hade tänkt träna i helgen, så jag passade på att gå dit sittandes i rullstolen, den som jag tar mig fram med benen. Slog två flugor i en smäll.
Det tog en timme att promenera till hallen och hem igen. Under den tiden stannade sex personer, gammal som ung, och frågade om jag behövde hjälp. En kvinna frågade även om jag visste vart jag befann mig.
- "Nej tack. Jag tränar. Tack ändå att du frågar.", sa jag.
Samtliga förstod att jag inte ville eller behövde hjälp, och gick sin väg. Säker kunde jag inte vara, men deras kroppsspråk signalerade det i alla fall.

Det kändes bra att personerna inte insisterade att hjälpa mig. Positiva händelser. Läser de bloggen månntro?


Det fanns ingen bana som var ledig, så sonen får ge sig till tåls tills i morgon  Äran i familjen står då på spel.