Åsa Folkhögskola, en minnesvärd tid i mitt liv.

Efter fjorton år som kanslist på Täby Basket, kände jag att jag ville göra annat. Det blev monotont att ansvara för medlemsregistret som låg i en dator, svara i telefon, skriva i klubbtidningen Vikingen och uppdatera klubbens hemsida dag efter dag, månad efter månad. Samtidigt som lusten att bli bättre på att skriva hade vuxit och tanken att vilja lägga mer tid på det, gjorde att jag sa upp mig. Att gå en skrivarkurs lockade.

Under våren 2004 sökte jag till fem skrivarkurs varav en på distans. Läsa på distans ville jag verkligen inte, men det var endast ut i fall att om jag inte hade kommit in på de andra. Jag ville studera och umgås med andra fysiskt, och inte sitta hemma i min ensamhet skrivandes på min dator.
Jag kom in på tre skolor till min stora glädje. Svårt att välja? Nej, inte särskild. Eftersom jag var less på vardagslunken, och suget efter att byta miljö och träffa nya människor var stort, valde jag den skola som låg längst ifrån Täby. Därför blev det Åsa folkhögskola i det lilla lantliga samhället Sköldinge mellan Flen och Katrineholm. Där skulle jag bo på internat med de andra etthundratjugo studerande.
Redan när vi svängde in på skolans parkering en solig augustidag innan uppropet kände jag, fast det oroliga pirret i kroppen för det nya, att här kommer jag trivas. Förutom att jag såg fram emot att bättra på mitt skrivande och träffa nya människor, gjorde den lantliga miljön sitt till. Närmaste granne var det en bondgård med hästar och kor som betade i hagarna. Bakom skolan var det en skog som hade elljusspår, som var perfekt för att ta sig runt med permobilen. Framför byggnaden bredde sädesfälten ut sig på håll. Det luktade koskit och uppfriskande luft från naturen, med dess lugna och mystiska tystnad. Jag som tycker om att vara ute i skog och mark, såg jag detta vara en bra plats att bo på när jag skulle förkovra mig i mitt skrivande.

Åsa Folkhögskola
Skolan där vuxna växer

På Åsa fanns det förutom skrivarkursen, kurser i streetdance, musik, textil, friskvård och en allmän linje.
På skrivarkursen var vi tjugo stycken. Alla var mellan arton och tjugotvå år, så jag höjde rejält medelåldern med mina trettioåtta. Kursen bestod av skriv- och teaterövningar, analysering av kamraternas egna skrivna texter, stå på scen och läsa upp texter, författarmöten.
Det som jag tyckte var svårt var textanalyseringen. När jag gick i grundskolan och gymnasiet höll vi sällan på med det, så när en av våra två lärare Birgitta gav oss en text för att analysera den, tänkte jag att det är väl bara berätta vad den handlar om och därefter säga om den är bra eller dålig. Så var det verkligen inte blev jag varse när jag fick höra en efter en prata om en text i hela fem minuter. Visst höll jag med om vad som sades, men jag reflekterade inte över det när jag gick genom texten. Jag kände mig helt borta, men efter första terminen hade jag blivit bättre. Fast fortfarande var jag långt efter kamraternas skarpsinnade analyser, som tydligen hade analyserat flitigt i grundskolan.
Jag var orolig när jag började på Åsa om det skulle vara ett alltför högt tempo på kursen. Min skrivhastighet på dator var extremt låg vid jämförelse med kamraternas, men trots det hann jag med bra. Det var endast en sak som jag bad lärarna om att få göra mindre av, resten klarade jag av. Det var så att varje vecka skulle vi skriva en text på tre fyra A4:or samt analysera fem av kamraternas texter från den föregående veckan, och det hann jag inte med trots att jag ansträngde mig varje vecka i en månads tid. Lärarna sa att det räckte med att jag skrev texten och analyserade två.

Jag trivdes utomordentligt bra på Åsa. Förutom att det var en bra undervisning, lärarna kunniga och sympatiska, och trevliga skolkamrater, var det den bohemiska stilen bland eleverna som gjorde att jag trivdes så bra. Jag hade sedan länge undrat var jag kunde "hitta" bohemerna, för jag ville umgås med de eftersom jag själv är det och är det än i dag. Nu var jag mitt i bland dem dag som natt. Ja, alla var det inte, men väldigt många. Här var det ingen som gick omkring i kavaj, skjorta eller pressvikta kostymbyxor utan det var T-shirt, linne, tröjor, stora mjukisbrallor, sandaler eller gympaskor i alla möjliga och omöjliga färgkombinationer.
Nu kunde jag ha på mig de kläder som jag ville utan att någon tyckte att jag var underlig; färgglada stora byxor, linnen och tröjor. På vintern hade jag stora tjocka stickade tröjor och de varma originella stickade byxor från Nepal med all världens färger på.
På kvällarna, framförallt på helgerna, umgicks vi elever mycket med varandra. Det blev många sköna gäng.

A-salen.
Här var vi när vi övade på att stå på scen och framföra våra texter.

Även under tiden på Åsa hade jag assistenter. Det gick utmärkt att flytta assistansuppdraget från Täby kommun till Katrineholm, fast fortfarande kom assistenternas lön från min hemkommun. Visst kunde jag ha frågat mina assistenter om de ville följa med till Åsa, vilket i så fall inneburit att de hade arbetat tre fyra dagar och sedan bli avlöst, och rest hem för att komma åter efter ett antal dagar. För mig spelade det ingen roll vem jag fick hjälp av, bara jag trivdes med dem, så jag lät Katrineholm presentera några av deras assistenter. De fyra som jag valde var mycket bra. Mellan klockan 07-22 dagligen hade jag hjälp.

Att bestämma mig för att tacka ja till platsen på den ettårige skrivarkursen på Åsa Folkhögskola, var som att slänga mig ner för ett stup. Jag visste inte vad som skulle ske, men det jag visste att det skulle dyka upp möjligheter att få nya kunskaper och träffa nya bekantskaper.
Det blev en rolig och minnesvärd tid på Åsa 2004/05.