En eftermiddag i ett regnigt Gamla Stan.

Gamla Stans kullerstens belagda gator har sin charm. När jag gick Österlånggatan fram mot slottet och koncentrerade mig hörde jag 1800-talets ljud och lukter. Klapprande av hästhovar och ljudet från kärrornas hjul, en kvinna lutar sig ut från ett fönster på andra våningen och tömmer en hink med avskräde ner på gatan, pojkar leker tafatt i Pelikansgränd.
Charmen överväger svårigheterna att ta sig fram med rullstol, och sedan är det ett bra träningstillfälle att med lagom motstånd som kullerstenarna ger, sparka mig fram baklänges på gator och in i gränder.

En dag i förra veckan var jag på jakt efter en australiensk cowboyhatt och affären som kunde ha en ligger på Österlånggatan. Jag har ägt en, men den flög bort när den låg på permobilens pakethållare en sommardag då jag var på väg någonstans. Jag saknar hatten så.

Västerlånggatan fram iförd assistentens hatt.

När jag ser mig här på kortet och de rörliga bilderna från dagen som finns
på https://www.facebook.com/jnordansjo förstår jag, om än motvilligt, att
de som har skapat en norm hur en person ska röra sig ser mig, får en övertygelse
att jag även har ett nedsatt förstånd.
Som tur är finns det de som inte har någon norm hur personer ska röra sig,
och för den delen vara, som inser att mina kroppsrörelser har inget samband
att göra med min intelligens.

Blev det någon cowboyhatt? Nej, det fanns inte modellen som jag ville ha. Säkert jämförde jag alla med den borttappade.