Avsnitt 2 den 5/2 2014.
När ´Gymnastik´ stod på skolschemat i början på 1970-talet var det vanligt att vi med funktionshinder fick stå över. En del lärare konstaterade att "Pelle" inte dök upp på deras lektioner - "Pelle är ju handikappad." - och tänkte inte mer på det. De brydde sig inte ens att försöka anpassa lektionerna, så att vi kunde vara med. Vi fick göra annat som att ha extra stöd i ett ämne med en lärare eller ta en promenad medan kompisarna spelade boll eller hoppade studsmatta och hade kul.
1973 var jag en sjuårig lintott och var som alla andra i den åldern orädd och ville göra allt som verkade kul och spännande. Jag tyckte även om att röra på mig; ta ut allt ur den smala kroppen och kippa efter luft liggande på marken efter att ha krupit snabbt, eller sitta på knä i mål när vi bröder spelade fotboll på gräsmattan hemma, så gymnastiken i skolan såg jag mycket fram emot.
Jag var glad i hågen där jag satt i min rullstol på väg till gymnastiksalen tillsammans med klasskompisarna. Min kvinnliga assistent skjutsade mig. Längst fram gick fröken.
Jag var med på det jag kunde. När kompisarna klättrade i repen, stod på händerna, hoppade fram på ett ben eller något annat som jag inte klarade av, spelade jag fotboll med assistenten eller gjorde hinderbanor med det som fanns, som låga plintar och nedsänkta bommar att krypa över, mjuka mattor att göra situps på och krypa slalom mellan uppställda koner.
Det roligaste var när vi spelade innebandy och kräftfotboll, för då fick jag ställa mig i mål och då givetvis på knä. Vad roligt det var. Jag älskade det. Visst hände det att bollen träffade ansiktet, men det gick onda snabbt över. En liten andhämtning och så in igen i hetluften. Med åren blev jag en rätt så duktig målvakt.
Stafett över bockar och plintar var det en dag. Mitt lag hette Lejonet och det andra Tigern. Två lag men tre banor, vi barn förstod inte varför.
- Banan med de låga hindren är för dig, Johan, sa fröken.
Hon hade gjort en efter mina förutsättningar för att jag skulle kunna vara med.
Efter att ha blivit ivägskickat med en handklapp av Karin, kröp jag i full fart mot första hindret ivrigt påhejad av lagkompisarna.
Jag var inte medveten, när jag ålade mig fram svettig under en låg uppsatt bom, om att jag då gjorde något ovanligt - att vara med på gymnastiken. Jag tyckte att det var självklart.
Fortsättning följer.
1973 var jag en sjuårig lintott och var som alla andra i den åldern orädd och ville göra allt som verkade kul och spännande. Jag tyckte även om att röra på mig; ta ut allt ur den smala kroppen och kippa efter luft liggande på marken efter att ha krupit snabbt, eller sitta på knä i mål när vi bröder spelade fotboll på gräsmattan hemma, så gymnastiken i skolan såg jag mycket fram emot.
Jag var glad i hågen där jag satt i min rullstol på väg till gymnastiksalen tillsammans med klasskompisarna. Min kvinnliga assistent skjutsade mig. Längst fram gick fröken.
Jag var med på det jag kunde. När kompisarna klättrade i repen, stod på händerna, hoppade fram på ett ben eller något annat som jag inte klarade av, spelade jag fotboll med assistenten eller gjorde hinderbanor med det som fanns, som låga plintar och nedsänkta bommar att krypa över, mjuka mattor att göra situps på och krypa slalom mellan uppställda koner.
Det roligaste var när vi spelade innebandy och kräftfotboll, för då fick jag ställa mig i mål och då givetvis på knä. Vad roligt det var. Jag älskade det. Visst hände det att bollen träffade ansiktet, men det gick onda snabbt över. En liten andhämtning och så in igen i hetluften. Med åren blev jag en rätt så duktig målvakt.
Stafett över bockar och plintar var det en dag. Mitt lag hette Lejonet och det andra Tigern. Två lag men tre banor, vi barn förstod inte varför.
- Banan med de låga hindren är för dig, Johan, sa fröken.
Hon hade gjort en efter mina förutsättningar för att jag skulle kunna vara med.
Efter att ha blivit ivägskickat med en handklapp av Karin, kröp jag i full fart mot första hindret ivrigt påhejad av lagkompisarna.
Jag var inte medveten, när jag ålade mig fram svettig under en låg uppsatt bom, om att jag då gjorde något ovanligt - att vara med på gymnastiken. Jag tyckte att det var självklart.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar