Inget föredrag på barnhabiliteringscentret.

För att få bakgrunden till detta inlägg, behöver du innan läsa inlägget den 10/3 2014.


Det blir inget föredrag på det barnhabiliteringscenter som jag hade blivit inbjuden till den 25:e denna månad. Orsak: För få anmälda.

Jag är smått överraskad. Att lyssna till någon som mig som bevisligen har gjort både det möjliga och omöjliga trots en relativ grav CP-skada, bör vara intressant för föräldrar med barn med funktionshinder. Dels för att få svar på sina eventuella frågor på hur jag gjorde och hur mina föräldrar tänkte i uppfostran av mig, och dels för att höra att livet för sitt barn kan bli glatt och händelserikt även med ett funktionshinder. Ointresse från föräldrarna tror jag att det inte är, eller tänker jag så för att jag vill inte tro att det finns ett. Kanske var det vanliga hindret hos barnfamiljer, tidsbristen.
Jag utnämner mig inte som profet i läran hur vi ska tänka för att göra våra liv än mer innehållsrika, och därmed roligare. Men jag vet hur livet kan förbättras när vi får veta att andra gör saker som vi själva inte ens ha tänkt på att försöka. "Om hon kan, kanske jag också kan. Måste försöka." En ögonöppnare är alltid bra att få. Det var det jag ville ge de föräldrar som inte hade öppnat ögonen för livets möjligheter.

Det var än viktigare att barnen hade fått träffat mig. Jag minns själv när jag var barn och träffade en kille som var en hel del äldre än mig, och hade ett liknande funktionshinder som jag hade. Nyfiket tittade jag på honom hur han gjorde för att senare prova själv. Det kunde vara exempelvis hur han fick på sig skorna eller jackan. "Om han kan, kanske jag också kan.", tänkte jag. Ibland kunde jag och ibland inte.