Barn kan säga saker till varandra som sårar, det är vida känt. Sedan är det olika hur barnen tar det. En del står på sig och svarar med samma salva, en del blir ledsna och går undan, och berättar inte vad som har hänt för någon.
I söndags, när sonen tog sitt kvällsbad, hände det som varje föräldrar förfasar sig över.
Han och jag småpratade med varandra medan han lekte med sina legogubbar bland badskummet i det varma vattnet, när han plötsligt frågade:
- Pappa, kommer du aldrig kunna gå?
Sonen släppte leken och såg upp på mig.
För några månader sedan hade han börjat ställa den frågan. I den åldern som han befinner sig i, är det vanligt med frågor om allt möjligt.
Han är väl nyfiken och ville veta ännu en gång varför jag använder rullstol.´, tänkte jag.
- Nej, jag kommer aldrig kunna det.
Han tittade ner och fingrade på Darth Vader-gubben med en sorgsen blick. Sade inget.
- Tycker du att det är jobbigt att jag inte kan det?
- Du kan ju inte spela fotboll eller tennis.
- Vill du att jag ska göra det med dig?
Sonen nickade utan att ta blicken från Darth Vader.
- Men du kan ju inte, sade han lågt.
Innan jag blev pappa minns jag att det har varit ytterst få gånger jag har känt att det var tråkigt att inte kunna göra det som mina vänner utan funktionshinder gjorde. Jag gjorde de saker som jag kunde och var nöjd med det. Visst vore det kul att åka vattenskidor eller slalom, men jag accepterade att jag inte klarade det. Nu har jag son och dotter, och när jag inte kan hjälpa dem med det de vill göra, känns det fruktansvärt ledsamt: Bygga ihop en motorcykel av lego tillsammans med grabben och lyfta upp tösabiten i gungan när hon säger, "Gunga pappa gunga.".
- Du har rätt, gubben. Fotboll kan jag spela på mitt sätt, men inte på det sättet du vill, sade jag mjukt.
- Mm.
- Vet du vad?
Jag la handen på hans hjässa.
- Du och jag kan gå till en fotbollsträning, och jag kan vara med ute på plan hela tiden.
- Inte samma sak. . . . Alla andra pappor kan, men inte du, mumlade han.
Jag bet mig i läppen för att hindra gråten. Att inte vara tillräcklig för ens barn, ja det finns inga ord som beskriver hur det känns. Jag ville bara skrika ut sorgen och smärtan.
Darth Vader hade hamnat i en häftig eldstrid med en polis. När kulorna träffade vattenytan, sade sonen ´pisch pisch´ ´pisch pisch´ och sprätte med fingrarna på vattenytan, så det småstänkte. ´Pisch pisch´. Ett litet plums hördes när polisen föll ner i vattnet efter att ha blivit träffat, allt medan jag funderade på vad jag skulle säga.
- Hur är det i skolan?
När sonen gick på dagis hände det ett par gånger att någon av kompisarna sade, "Din pappa kan ingenting. Han kan ju inte gå.". Kanske hade det hänt igen.
- Bra, svarade han.
- Inga som är dumma mot dig?
Sonen fortsatte att titta på sina gubbar, men leken hade upphört.
- Jo, det är två pojkar, sade han lågt. De säger dumma saker för att du inte kan gå.
Orden kändes som ett kraftigt hugg med en dolk mellan skulderbladen.
- Vad säger dom?
- Det vill jag inte berätta.
- Går pojkarna i din klass?
- Jag vill inte berätta, sade han högt och irriterad.
Han steg upp. Tog ett badlakan och gick ut till vardagsrummet där min käresta tillika sonens mor satt på golvet och vikte tvätt.
Jag gick och skrev ett mail till en av sonens lärare, för jag var säker på att de ´dumma saker´ som sades till vår första guldklimp inte var oskyldiga.
Eftermiddagen därpå fick jag svar. Läraren skrev att han och sonen hade pratat med varandra, och då hade sonen pekat ut pojkarna. Ena pojken och sonen hade för länge sedan tjafsat om ´Beyblade´ (ett spel). De hade blivit osams, men det löste sig sedan. Vid andra händelsen, som hände nyligen, blev sonen osams med andra pojken. Pojken sade då:
- "Din pappa är knasig, för han kan inte prata och inte gå."
Inte nog med att sonen inte får tillräckligt hjälp av mig och även inte får mitt umgänge i de flesta aktiviteter han vill göra på grund av den CP-skada jag har. Han får också höra att jag, hans pappa, är knasig för att jag inte kan prata och inte gå.
Vår redan nu lite knaggliga far-och-son-relation blir inte bättre av det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar