Mata getter och tuppar, det är kul. Fråga min son, om ni händelsevis är osäkra om det är det. Så fort hans mor undrade i förmiddags om han vill ta en promenad till Rönninge by sa han glatt.
- Jaa, då kan jag mata getterna och tupparna.
Dottern var mer envis i dag än vanlig när det gällde valet av kläder. Hon ville absolut ha den rosa prinsessklänningen och de röda festskorna på sig, inte direkt passande utstyrsel när man besöker en bondgård. Vi brukar få på henne de kläder som vi vill hon ska ha. Med övertalning eller genom att distrahera, få henne att tänka på något annat än det som håller på att hända, brukar det fungera, men inte i dag. Det var som förgjort. Dottern blir tre år i augusti. När hon är så här redan nu, vad månde det bli när hon blir tretton femton år? Huvaligen!
Fru och dotter stannade således hemma medan sonen och jag gick själva till Rönninge by. Synd att flickorna inte följde med, tyckte vi.
Sonen hade varit inne i gethägnet en bra stund när det kom fram en för mig okänd man.
- Hej Johan, sa han.
Innan jag ens började fundera vem denna man kunde vara, berättade han hade hört mitt föredrag som jag höll på Bosön i januari.
- Jaha.
Jag andades ut. Var lättat att det inte var ytterligare en i raden som ville säga några vänliga ord enkom för att jag inte kan gå.
Han är lärare på Bosön berättade han vidare, och var imponerad över att jag hade gjort så mycket.
- Hoppas att du kommer tillbaka. Eleverna pratade om föredraget en tid efteråt.
- Kul att höra. Jag kommer gärna om ni vill, sa jag och sög in berömmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar