I dag var jag med på mitt barns första skoldag.
Jag trodde att det bara var upprop och lite lek, och sedan gå hem. Nej, barnen kom att vara kvar till lunch.
Jag såg ingen nervositet i sonen. Han var omgiven av idel bekanta ansikten från förskoleklassen, så han uppfattade kanske inte var något nytt som var oroande eller skrämmande.
Det var en särskild dag kände jag när sonen och jag promenerade hemifrån i morse. Att jag skulle vara med när mitt barn, min sjuåring, ropas upp i skolan, det gjorde mig stolt.
Hade någon sagt till mig för tio år sedan att jag i dag kommer att följa med sonen till skolan för upprop, hade jag fnyst åt det. För tio år sedan fanns det inga som helst tecken att jag skulle bli pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar