Otillräcklig.

Nu har lugnet spridit sig i lägenheten. Barnen har nattats och susar gott i min och min älskades säng. Det vanliga gnatet med sonen hur länge han har spelat på Ipaden, ligger som en osynlig slöja i rummen. En timme per dag får han spela, men han har en annan önskan.
Diskhon är full med disk efter middagen. Ett halvfullt glas med mjölk står kvar på köksbordet. Mjölken är säkert ljummen vid det här laget. En gaffel finns där under, den ser ensam ut där den ligger. I soffan framför TV:n är det popcorn utspridda, spår av barnens lördagsmys.
Jag suckar över min vanmakt när jag ser kastrullen i diskhon med enstaka spaghettisar kvar, fyra tallrikar färgad i svag rosa av ketchup, tre glas med mjölkränder och kladdiga bestick. Vanmakt över att jag inte kan diska, och för den delen städa upp. Jag vill, men kan inte. Vill diska och plocka undan, så min älskade inte möts av det första hon ser när hon går in i köket i morgon. Hon somnade nämligen med barnen som hon gör så ofta. Men jag anar att hon hellre ser en odiskad disk än en hög med porslinskross på golvet.

Ibland känner jag mig otillräcklig.