I dag var de som går på Vård och omsorgsprogrammet som lyssnade. Efter önskemål från läraren blev det merparten bemötande som jag pratade om.
Det blev en skarp kontrast till förra veckans föredrag på samma plats då skolans idrottare utgjorde publiken. Nu när jag ställde frågor var det knappt någon som sade något, och endast ett fåtal log eller skrattade när jag berättade om självupplevda dråpliga situationer som har uppstått vid dåligt bemötande. För att vissa att det var okej att skratta, skrattade jag till. Som till exempel hur en del ser ut i ansiktet när jag säger att jag är pappa. Uttrycken efterliknar kan jag tänka mig de som ser King Kong, Martin Luther King och Jesus går hand i hand i Kungsträdgården i Stockholm. Då var det många som skrattade.
Jag tror att det finns personer som inte vågar skratta i tron att de sårar mig. Eller är det så enkelt att de dråpliga situationer inte är roliga för alla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar