Mitt tal kan vara svår att förstå för en del. När jag var barn var det ännu fler som fick anstränga sig för att uppfatta vad var jag sa på grund av att talet var då sämre. Ibland gick det inte alls, som den dagen när jag satt i skolans matsal och väntade på att den vikarierande assistenten skulle hämta mat till mig.
- "Johan, vi får ta det sen. Det blir nog bättre då, om nu inte det är viktigt," hade hon sagt och gick raskt bort till bespisningen utan att invänta mitt svar. Detta var en alltför vanlig harang när folk inte förstådd mig.
Viktigt och viktigt, tänkte jag, den åttaårige pojken. Lingonsylt funkar också bra, men helst vill jag ha blåbärssylt till pannkakorna.
Efter en stund kom hon med fyra pannkakor med, ja vad tror ni? Mm, lingonsylt. Brydde mig inte om det utan jag öppnade munnen för första tuggan.
Några år senare skulle jag ringa till pappa som var på sitt arbete. Mamma höll luren åt mig och slog numret. Lite spänd var jag för jag skulle inte komma direkt till pappa utan företagets växel. Mamma hade innan sagt vad jag skulle säga.
- "Hej, jag heter Johan. Jag vill prata med (och då pappas namn)."
Vi hade övat ett par gånger. Hade sagt efter mamma och ansträngde mig att tala tydligt. Minns inte om jag tyckte mig höra en bättring.
- "Bra Johan. Det här går bra. Ska du ringa?".
Jag nickade allvarsamt. Nu ska jag prata med en tant som jag inte känner och hon vet inte vem jag är. Vad händer om hon inte förstår att jag vill prata med pappa? Lägger tanten på då? Klumpen i magen växte.
Signalerna kom. Tut ... tut ... Kände mig svettig ...tut. Det knastrade till i luren och sedan en vänlig röst.
- "Välkommen till Skogsarbeten. Vad kan hjälpa er med?"
Jag sa det jag hade övat på.
- "Förlåt mig, jag hörde inte vad du sa."
Kvinnan pratade nu med ett röstläge som många lägger sig till med när de pratar med barn.
Upprepade det jag hade sagt. Blev än mer svettig. Såg på mamma med en stel blick.
- "Jag är ledsen att jag inte hör. Vill du prata med din mamma eller pappa?"
Jag började gråta. Puttade bort luren med handen och sprang sittandes i gåstolen till vardagsrummet, medan mamma förklarade för växeltelefonisten vem jag var och vem jag ville prata med. När pappa var i luren, ville jag inte prata.
- "Men Johan, pappa vill prata med dig," sa hon vänligt.
Jag stod ryggen vänd mot mamma och hulkade.
- "Pappa vill veta om du hade roligt på friluftsdagen."
Tittade ut mot grannens tomt. Om det var att jag skämdes eller fann det pinsamt att jag inte hade blivit förstådd, det minns inte jag. Kanske bådadera.
Efter denna hemska upplevelse ringde jag endast till mormor och morfar, aldrig till någon annan. Mormor och morfar umgicks jag och bröderna ofta med, så de hade lätt att höra vad jag sa.
Det skulle ta sex år innan jag tog modet att ringa, men fortfarande var jag skräckslagen. Anledningen var att jag blev så högt upp över öronen kär i en tjej i gymnasiet, och att låta henne ringa efter taxi åt mig när jag skulle hem från henne efter diverse grupparbete som skolan hade givit oss var fullständigt otänkbart. Vad hade hon tänkt om mig om jag inte hade vågat ringa och beställa själv?
I dag ringer jag till likväl bekanta som obekanta, och det med ytterst lite nervositet.
Tänk vad en attraktion till en tjej kan föra med så mycket gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar