omslagsbild

omslagsbild

tisdag 3 mars 2015

En egen tid med dottern.

Jag hinner aldrig hämta dottern från dagis för jag kommer försent från arbetet. Men så slog en tanke i mig för en vecka sedan varför slutar jag inte tidigare några dagar i veckan så jag kan hämta? Det är ju i denna ålder som hon nu är i (3 år), jag ska skapa en god relation till henne. Ja, även tidigare och senare. Det är lätt hänt att frun tar det mesta när det gäller barnen, när jag har svårigheter som CP-skadan givit mig. Det som händer då är att barnen drar sig än närmre till frun än vad det gör till en mig. Det är synd, men så är det. Barn är kloka. ´Varför ska jag gå till pappa när han inte kan hjälpa mig att klä dockan? tänker dottern med all säkerhet och traskar till mamma.
Någon docka kan jag inte klä, men hämta från dagis det kan jag.

Jag gick i torsdags in på dagisets uteplats med hjälp av assistenten. (Det är ett gissel att ha med sig assistenten när jag umgås med barnen, men vad ska jag göra. Jag behöver hjälp. Han ska hjälpa mig, men även hjälpa dottern med det jag inte göra på grund av CP-skadan som exempelvis klä barnen.) Dottern satt i sandlådan och lekte med en kompis. Det såg ut som de gjorde sandkakor. Jag ropade hennes namn. Hon såg upp och vände sig om.
- ´Pappa.´, ropade hon glatt med en uns förvåning i rösten och sprang till mig.
Hon slängde sig på mitt knä och kramade om mina lår. Jag smekte hennes rygg.
- ´Hej på dig. Mår du bra?´
- ´Ja.´
Vi småpratade hur dagen hade varit. Jag blev varm av välbehag. Min dotter. Tänka sig att det var min dotter som står nu med en hand på mitt ena knä och berättade med entusiasm att hon hade pärlat en grön giraff.
- ´Vad duktig du är. Det har alltså varit en bra dag på dagis.´
- ´Det heter inte dagis, pappa. Det heter förskola´, sa hon bestämt.
- ´Förlåt, vännen.´

Dottern satt i mitt knä när vi promenerade hemåt. Assistenten puttade rullstolen.
- ´Ska vi gå till biblioteket och läsa en bok? Kanske hälsa på Pippi och herr Nilsson, om nu de är där.´
Dockan Pippi i naturlig storlek med herr Nilsson sittandes i hennes klänning står och hälsar på de som går in på barnavdelningen.
- Ja,´ sa guldklimpen glatt.
Hon fingrade på mina fingrar. Pekfingret upp, pekfingret ner, långfingret upp, långfingret ner, ringfingret upp, ringfingret ner och så vidare tills hon har gått igenom alla fingrar på min vänstra hand som höll om henne.
- Pappa, jag vill att du ska hämta mig ofta.
- Ja, det kan jag göra, sa jag och försökte inte låta gråtmild.
Ljuv musik, var dotterns ord. Blev så glad. Jag vet inte vad det är med mig. Med åren har jag blivit alltmer lättrörd. Precis som min mamma var, hon kunde fälla en tår i stunder som inte tycktes vara något att rörd över.

Dottern sparkade av sig sina stövlar och satte sig på golvet för att ta av overallen. Jag tog bort en stol vid det stora låga runda bordet och rullade in.
Hon gick till dockorna och deras vagn, och lekte en stund.
Jag njöt. Att vara med sina barn i deras lek är fint. Jag uppskattar det. Kommer aldrig få nog av det. En dag är de vuxna och utflugna ur boet. De har egna bon, kanske familj. Då ser jag de sällan. Jag får ta till vara på tiden nu när de är under mina vingar.
Hon satte sig bredvid mig med en bok.
- ´Nu ska jag läsa.´
Hon slog upp den.
- ´Ska jag läsa för dig?´
- ´Nej, jag kan själv.´, sa dottern bestämt.
Hon började bläddra. Snabbt gick det. Jag hann se att det handlade om ett barns sänggående, men inte mer.
- ´Slut.´
- ´Du läser snabbt.´, log jag.
Min tösabit hörde inte för hon var redan på väg till den låga hyllan där hon hade tagit boken. Ställde den försiktig åter på sin plats.
Två barn i dotterns ålder lekte nu med dockvagnen. Jag trodde att hon skulle bli sur, men hon gick fram och bara såg på deras lek. Efter ett tag lekte de alla tre tillsammans. Det var gulligt att se.
Assistenten satt på behörig avstånd. Han störde inte vår samvaro, min och dotterns, med hans närvaro, men han var inte så långt bort att han inte hörde om jag hade behövt kalla på honom om jag ville ha hjälp. Så ska det vara, en assistent som vet när hen ska "försvinna".

Trötta på lek och dockor, gick vi hem där middagen stod och väntade.
- ´Tack för i dag.´, sade jag och pussade guldklimpens panna, där hon satt i mitt knä med tunga ögonlock.
Hon borrade in näsan i min jacka och blundade.



En mysig eftermiddag med dottern.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar