En man ligger på en parkbänk vid strandpromenaden utmed Norr Mälarstrand och sover, avdomnad. Plastpåsen med en och annan ölburk i har glidit ner från bänken. En oöppnad Mariestad har rullat i väg ett par meter. Han har en sliten skinnjacka på sig. Kedjan är uppdragen. Kragen uppfälld. Armarna i kors i ett försök att behålla värmen i den råkalla hösteftermiddag. Två gulnande lönnlöv har landat på mannens tre nummer för stora jeans.
Mannen muttrar till. Var det skrattet från en femårig flicka som passerade vars far gör roliga grimaser som störde honom? Han river sig i två-veckors stubben med slutna ögon och domnar åter bort i rusets irrgångar.
Kände fadern och dottern lukten av en människa som behöver duscha, gammal spya och intorkat öl? Tänkte någon av de förälskande paren som går förbi glatt hand i hand, den äldre damen med en grå pudel i koppel, de fem sex tjejerna som pratar och skrattar om gårdagens kväll och gruppen med tio vuxna som troligen tycker att fina dyra joggingkläder är mer viktigt än ett vägvinnande löpsteg, tänkte de att mannen på parkbänken kanske vill ha omtanke, en kopp värmande kaffe och torra kläder? Eller om han önskar att få hjälp med att ringa en klinik så att han kan få komma in och få vård och stöttning med att bli av med sitt missbruk?
Framför där vi bor finns det ett stort område med ömsom gräs ömsom asfalt, tillhörande vår bostadsrättsförening Storstugan. Fontän som barn glatt går i, boulebana och en lekplats med gungor och klätterställning finns. Utmed den låga betongmuren som omgärdar till hälften området, satt i somras och långt in i den ljumma hösten nästan dagligen på några bänkar fem sex människor och drack öl, men även vin förekom. De var i femtio- sextioårsåldern. De levde säkerligen på pengar från socialen, för direkt arbetsföra såg de inte ut vara. Slitna kläder, männen orakade, ögonen glansiga och ostadiga blickar. Nej, högljudda var de inte där de satt med varsin grön påse från Systembolaget eller från någon matvarubutik innehållandes nyinköpt öl eller gårdagens rest mellan sina fötter. De verkade ha det trevligt. Då och då lämnade någon bänken och på ostadiga ben gick till ett hörn av området som är sådär skyddad från insyn och ställde sig och pinka.
Trettio meter från dem finns lekplatsen, där våra och andras barn leker.
Enligt lag får det inte förtäras alkoholhaltiga drycker på allmänna platser, men det är sällan polisen kommer och kör i väg dem. Då de syns beror det på att en eller flera har druckit sig så berusat att förflyttningsförmågan har satt sig ur spel. Ligger på bänken eller marken och sover eller pratar osammanhängande.
Jag blir deprimerad när jag ser dem. De fick en frisk och stark kropp en gång i tiden, en kropp som var kapabel till allt, en kropp som endast hade begränsningar på grund av deras eget tänk. Röda mattan låg utrullad, var bara att välja bland livets godsaker. Leva livet! Där i låg det bland annat att skaffa sig en bra utbildning och därefter få ett arbete som de vill ha. Men de väljer att sitta på en bänk i solljuset dagarna i ända och dricka sig berusad och förstöra sina kroppar. Ett liv som är härligt och rogivande förmodar jag att de tycker. Annars hade de väl gjort något annat, eller?
Jag har god lust att gå fram och fråga:
- Är det här ni vill återstoden av era liv, dricka er berusad varje dag? Om det är så, är jag glad för er skull att ni har funnit det som gör er nöjda. Men om det är några av er som vill ha hjälp att komma loss från alkoholens klor, ska jag efter bästa förmåga få dig loss.
Det är upp till var och en att göra vad de vill med sina kroppar, bara det inte skadar en annan. Din kropp är din, ingen annans. Du bestämmer helt och hållet. Det är en av de rättigheter som vi har. Många vill förbjuda professionell boxning, där boxarna inte bär huvudskydd vilket de gör på amatörnivå. Självklart ska sporten inte förbjudas även om läkarvetenskapen har kommit fram till att upprepande hårda slag mot huvudet ger skador på hjärnan och därmed troligen men för livet. Vissa fall leder de till döden. Boxarna är väl införstådda att sporten kan vara farlig för deras liv och hälsa, och därav anledningen till att proffsboxningen ska få leva kvar.
Likväl som proffsboxningen tillåts, vill jag att alkoholen fortfarande ska vara tillåten att förtäras. Alla vi vet att över en viss mängd alkohol tar kroppen skada. Det är upp till var och en att bestämma sig hur mycket vi ska dricka. Fast jag tycker som jag gör, kan jag inte låta bli att tycka synd att de som överkosumerar gör det.
En del tror att mitt nästan obefintliga drickande beror på den CP-skada som jag har. Nej, den stoppar mig inte att bli berusad. Jag får, men jag vill inte. På fest tar jag ett glas vin till maten, sedan är det bra. Det är allt.
En del av anledningen är mitt tänk. Jag har fått en bra och duglig kropp, och jag vill inte förstöra den mer än vad den redan är. Samtidigt hade jag en idrott som jag valde att satsa allt på och för att få ut det bästa av den fanns det inget utrymme för alkohol. Fann inget skäl att börja dricka när jag la spikskorna på hyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar