De senaste dagarna har termometern visat tio minusgrader. Vara ute i en halvtimme räcker för att jag ska känna mig kall. Jag har på mig långärmade tröjor och en tjock dunjacka, och på benen långkalsonger, varma träningsoverallsbyxor och överdragsbyxor. På fötterna varma sockor och rejäla vinterskor, och självklart vantar med härligt ludd i och mössa med öronlappar som knyts under hakan. Trots allt detta blir jag kall. Händer och fötter kan användas som is i fredagsgroggen.
Ser ut som en storvuxen baby där jag sitter i rullstolen. Det fattas bara nappen i munnen.
Varför ger jag mig då ut när kölden ger mig obehaglig smärta när jag inte måste? Jag älskar vara ute. Härligt att känna den kyliga luften mot kinderna och dra in den klara friska luften i lungorna. Se skogar och åkrar i vinterskrud. Se fåglar picka i sig frö från fågelborden vid villor och vila ögonen på en isbelagd sjö. Jag får verkligen lägga band på lusten och längtan att gå ut på den inbjudande, skinnande vackra isen. Viljan att leva är starkare än att ta risken att gå igenom. Stanna och lyssna på tystnaden. Tystnaden som bara ett vinterlandskap med åkrar och skogar ger, den kompakta, den rofyllda, gränsar nästan till den kusliga.
Efter halvtimmen övergår den paradisiska upplevelsen till en alltmer smärtfull uppenbarelse. Kylan börjar tränga in sig under plaggen och kramar mig. Först blir armarna och benen omfamnade och därefter kinderna smekta. I sökandet efter värmen ser jag inte det fina jag såg innan utan det har tappat sin glans, sitt lyster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar