En del behåller för sig själva att de har nått sina uppnådda mål som de har lagt ner mycket tid och möda på att förverkliga. Andra vill berätta enbart för sin familj eller bäste kompis om de upplevelser som de sätter stort värde på att få vara med om. Det är som om de tycker att det bara rör ens privata sfär.
Jag däremot vill basunera ut till mina närmaste och alla vänner när jag har varit med om något som är stort för mig som när våra barn föddes och jag blev således pappa, och när jag och en kompis reste runt en månad i Asien. Jag vill även basunera ut när jag lyckas med något jag har strävat efter under lång tid som mina erövrade VM- och EM-guld, och när jag hade lyckats tillbringa en hel dag på stranden utan hjälp.
Det kanske är naivt att jag nu berättar om mina ´bragder´ som jag åstadkommer i dag. Det är mer okej att göra det när jag var betydligt yngre som fem tio år, är det många som förmodligen tycker. Inte en femtioåring, som jag blir om några veckor; ska inte hålla på med sånt. Det är rena rama skittyckande. Vad är det fel i att som vuxen berätta vad vi har lyckats med? Jag förstår inte vad som är fel med det.
Jag var så stolt att jag blev erbjuden för en månad sedan att vara med på Sveriges talare, som jag givetvis tackade ja till, att jag inte ville hålla det för mig själv. För mig är det kul att berätta. Jag är en person som tycker om att göra det, växer samtidigt då som människa. Men det är inte bara för att jag ska växa som jag gör det utan visa för andra att det finns möjligheter att nå dit de vill. Genom det är min förhoppning att jag banar väg för dem, till deras uppställda mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar