Oöverstigliga och ohanterbara hinder, finns de?

Det är vi människor som sätter gränser till vad vi inte kan göra och lyckas med. Vad är anledningen till det? Undrar om det är för att vi ska skyddas mot de besvikelser som vi får om vi inte når fram? Undrar om det är för att vi ska skyddas mot de eventuella faror som vi utsätts för när vi strävar dit vi vill nå? Kan det vara så att vi människor misstror vår egen förmåga?
Människor som endast vet lite om mig sätter själv upp gränser på vad jag klarar. Jag märker att deras tro på vad jag mäktar med är inte lagda vid horisonten som de har när de gäller människor utan funktionsnedsättning utan tron finns endast på två armlängders avstånd i från mig. Finner jag det märkligt? Nej, det gör jag i ju för sig inte. Den CP-skada jag har är grav anser de som vet, det vill säga läkarna som har stor kunskap kring handikappet. Så även en del som ser mig. Eller anser alla det? Jag kanske har det, en grav CP-skada. Själv tycker jag inte det.
När jag gör eller klarar av saker, kan de som för mig är obekanta säga eller tänka att jag är duktig. Några säger med ett tonfall som säger att det som jag gjorde är inte bara bra utan HELT OTROLIGT. Oftast är det som jag har gjort är vardagsmat för mig, som att sparka mig fram baklänges till Täby Centrum från där vi bor, en asfalterad bilfri sträcka på två hundra meter. Det är varken fysiskt eller psykiskt tröttsamt och dessutom har jag gått sträckan 2000 gånger. Lika vanligt som för er att köra bil till arbetet eller gå till affären och köpa mat. Inte alls märkvärdigt.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till eventuella beröm när jag gjort något som är enkelt för mig. Ska jag säga ´Tack.´ och sedan gå vidare i livet? Eller säger jag ´Tack, men det här har gjort många gånger så det är lätt för mig.´
När jag säger endast ´Tack.´, tror de, i vart fall är det lätt hänt, att det är toppen av min förmåga, att jag inte mäktar med något mer, och det vill jag inte. Jag vill att de ska förstå att jag kan mycket mer än att gå två hundra meter; jag arbetar, håller föredrag och så vidare. Men om jag säger ´Tack, men det här har gjort många gånger så det är lätt för mig.´, tänker jag att de kan tycka att jag är otacksam och det vill jag inte heller.
Vad har ni för funderingar kring mitt tänk? Vad tycker ni att jag ska säga?

Att vinna VM-guldet, att skriva romanen som blev utgiven på ett förlag och simma 1.500 meter under två timmar med simring, det var duktigt gjort av mig. Inte bara duktigt utan det var enorma prestationer. De beröm jag fick då när jag hade gjort dessa bravader tog jag emot med öppen famn. Det gör jag även i dag.

Att rulla uppför en trappa är strongt gjort av mig.