Så in i helvete fel.

- "Vad jag tycker synd om honom.", sa mannen med hög röst till en kvinna, som möjligtvis var hans fru.
Mannen nickade mot mig när han sa det.
Båda två var runt åttiofem nittio och promenerade skruttigt långsamt fram hållande i varsin rollator.
Jag hade gått precis ut för att träna.

Att mannen har mage att säga så, och även högt, om en person som han vet endast ett uns om. Han vet bara det han ser. Att jag sitter i rullstol och har rätt så okontrollerade kroppsrörelser. Förmodligen anser han att jag har ett ovärdigt liv.
Säkert är det fler som tycker synd om mig. Det får de göra även om deras tyckande är så in i helvete fel. Men att säga det så högt (Kan tänka mig att kvinnan hade dålig hörsel.) att jag hörde, det var klantigt gjort. Tänkte inte han på att jag kunde höra? Brydde han sig inte om att jag hörde varenda ord? Brydde han sig inte att jag med stor sannolik skulle ta illa upp eller bli ledsen?