Jag håller på att förstöra mitt liv. Jo, faktiskt gör jag det.
Om jag inte gör något åt det, stoppa nedbrytningen av kroppen, kommer mina armar och ben koordinationsmässigt bli så dålig att jag alltför snart inte alls komma ha nytta av de längre. De blir hängande och dinglande utmed kroppen, ingen funktionalitet alls. Jag som har så nytta av dem. Om jag inte stoppar nedbrytningen, kommer jag konditionsmässigt bli så illa däran att jag blir andfådd när jag tar mig till toaletten.
Har jag börjat ta droger såsom alkohol, tobak, röka gräs? Alkoholen har jag skurit ner på, från glöggen på julafton, fyra vinglas, två öl per år till enbart glöggen, den på julafton. Tobaken har jag däremot inte skurit ner på. Hur än jag har försökt har jag inte lyckats, men det kan bero på att jag aldrig har nyttjat det. Möjligtvis är det så. Röka gräs är så långt bort från mig som det går att komma. Fast det vore kul att ha fått uppleva hippierörelsen i USA på 1970-talet, men då inte drogkulturen utan tänket om det fria sexet. Knulla runt och umgås med allt och alla.
Nedbrytningen är av en annan orsak, en som är uppenbar för alla och det inkluderar såklart även mig. Men jag trodde att genom att jag hade krypit långa sträckor, varit målvakt i fotboll och innebandy, och varit med på gympan i skolan varje vecka som barn och därefter som femtonåring började att träna rullstolsåkning på elitnivå som varade i tjugo år och därefter gått på löpband och simmat fyra gånger i veckan, hade jag fått en gedigen grund att stå på då jag slutade träna så här mycket år 2010. Jag trodde i min enfald att tack vare min träningsbakgrund behövde jag endast träna sporadiskt, en två gånger i veckan, för att bibehålla exempelvis min fina sparkteknik, den som jag använder mig av när jag sparkar mig fram baklänges sittandes i rullstolen.
Tji fick jag. I två års tid har jag känt mig allt koordinationsmässigt sämre. Exempelvis lyder inte benen mig som förr. Jag behövde då inte tänka på tekniken utan det gick per automatik. Nu behöver jag tänka att dra tillbaka vänstra foten under rullstolen för att sedan möta asfalten och sparka till när jag tar mig fram. Det blir något bättre efter ha tränat en kvart, men fortfarande är det avgrundsstor skillnad jämfört med när jag slutade att träna på elitnivå år 2005 till dagens datum. Det är självklart att skillnaden blir stor när jag tränar avsevärt mindre. Självklart är det så, märkligt vore det annars, men att det skulle bli så dåligt som det nu är, det är en chockerande känsla.
Förstådd innerst inne att röra på sig alternativt träna, det måste jag göra. Att kunna och orka är verkligen en färskvara, men det hade dykt upp något som var betydligt roligare än träningen, och framförallt mer viktigt, och det var att vara med vår treårige son, född 2007. Hans två första levnadsår var jag endast lite behjälplig hans mor tillika min hustru i omvårdnaden av honom på grund av mina delvis okontrollerade armar, så jag tyckte att jag kunde vara hemifrån tre gånger i veckan för att träna. När sonen blev två år kunde jag alltmer vara med honom. Vi målade, byggde med lego, såg på Bolibompa, brottades på golvet och jag badade honom på kvällarna, och då när vi höll på med något av detta och stämningen var på topp, var det mycket svårt att slita sig och säga ´Bam, nu ska pappa gå. Jag ska träna." Ofta gick det inte för jag njöt att vara med honom. ´Jag kan träna i morgon istället´, tänkte jag. Morgondagen kom och den gemytliga samvaron uppstod mellan Bam och mig åter efter jag hade kommit hem från arbetet och ätit middag. ´Jag kan träna i morgon istället´, tänkte jag än en gång. Så höll det på. Veckor blev till månader. Månader blev till år. Tränade väldigt sällan och då menar jag verkligen väldigt sällan. En två gånger i månaden. Pinsamt dåligt för att ha varit en träningsnarkoman.
Ur ett tränings- och koordinationsmässigt perspektiv var det förödande när vår Selina föddes för sex år sedan. Samma scenarium hände som med Bams tillkomst, kunde inte heller slita mig från henne, vår lilla prinsessa.
Barnen är viktiga för mig. Jag vill vara nära dem hela tiden när jag är hemma. Det känns på något sätt att jag sviker dem när jag sticker ut en lördagsförmiddag och promenerar sittandes i rullstolen en timme eller när jag direkt efter arbetet går till simhallen och avverkar några längder medan de sitter i soffan och spelar TV-spel (Bam) eller står på knä framför dockskåpet och pysslar om dockorna (Selina). Å andra sidan kommer jag att få mer tid att få umgås med barnen och de med mig om jag tränar. Med träning skjuter jag nämligen den ofrånkomliga döden framför mig. Dessutom mer ork får jag.
För att jag ska må bra, och det gör jag när konditionen är hygglig och koordinationen i armar och ben är för mig tillfredsställande. Visst finns det andra faktorer som spelar in om jag ska må bra eller inte, men dessa två är grundläggande.
Nu eller innan det är försent har jag börjat träna. I september köpte jag årskort på Tibblebadet. Det blir två gånger i veckan jag är där och simmar trettio minuter. Två gånger i veckan promenerar jag en timme.
Jag känner mig redan nu bättre, men det är låååååååångt långt kvar till den form jag vill vara i.
Förr tränade jag för att vinna mästerskap. Nu tränar jag för att få leva längre och må bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar