Läbbigt att vara så pass förvirrad som jag var.

Året har inletts dåligt. I januari tröt motivationen att skriva på min autofiktion. Blev avsevärd mindre än brukligt. I början av februari fick jag lunginflammation. Inte bara en eländig och långdragen hosta utan jag fick mer muskelspänning än normalt. Så pass att jag inte kunde slappna av på natten. I sex nätter sov jag ytterst lite. Hemsk att vara så trött som jag var. Dagen före sista sömnlösa natten visste jag inte vilken dag det var. Läbbigt att vara så pass förvirrad. Därefter fick jag sömntabletter.
Att jag inte orkade vara uppe när barnen kom hem från skolan till att de la sig för natten gjorde att de fick fram att spela på vår XBox, se film och se på mobiltelefon. Två timmar dagligen har Nu och jag bestämt att det räcker, men eftersom det är endast jag med bestämdhet som säger "Det är nu dags att stänga av.", så har barnen nu blivit vana att spela från att de kommer från skolan till läggdags. Nu säger även till, men när de inte stänger av efter två tillsägelser bryr hon sig inte. Sjunker istället ner i sin mobil.
Jag är nu frisk och skulle kunna säga åt barnen att stänga av, men jag vet inte. Kanske är det bäst att låta de vara för familjefridens skull. De blir bara arga på mig och inte på Nu. Det får konsekvenser i min relation till dem. De tycker att jag är hård och elak samtidigt som Nu är snäll och mjuk. Får ta tillfället i akt att ta upp skrivandet på autofiktionen när de två och Nu sitter med gamnacke djupt koncentrerad i mobilen, IPAD, XBox eller film. Jag måste göra det för annars kommer det ta två år ytterligare tills den är färdig. Men det är svårt att koncentrera mig när mina älskade sitter i rummet intill för det enda jag vill är att gå och krama om dem och umgås.