Det sämsta med 2019.

Minns att strax vi tog farväl av 2018 avla jag ett nyårslöfte: Innan 2019:s slut skulle jag ha skrivit färdigt manuset till min andra roman. Löftet sprack i och med nyårsklockorna började klämta för 2020.
Jag är besviken. Likvärdigt att förlora en 800-metersfinal på VM som att inte hinna med att trycka dit den sista punkten. Egentligen vet jag inte säkert att det är samma känsla, men antar det. Nämligen aldrig förlorat en final på distansen under ett VM.
Några av orsakerna att löftet inte höll: Tre veckors bortovaro från tangenterna på grund av lunginflammation. Det tog ytterligare någon vecka för att få orken och det stora intresset åter för manuset. I slutet av november började jag att umgås med barnen efter 18 till läggdags tack vare mitt införande av skärmförbud. Det betyder inget Tv-tittande (nyheter är tillåtet, men de är föga intresserad ut av), mobil- eller IPad-tittande. Söka efter musik för att lyssna på är tillåtet, men inte se på de tillhörande videos.
Tack vare skärmförbudet får jag umgås med barnen. Vi tre lägger pussel, läser böcker, målar eller tecknar, lyssnar på musik, leker med bollar och dockor (Mest dottern som gör det). Det är så mysigt och jag antar att barnen tycker likadant. De ser så ut.
Tiden med barnen är viktig för mig att få. Den vill jag inte vara utan fast det får konsekvenser gällande skrivande. Kan och vill inte skriva från det jag har ätit middag till sovdags. Om jag gör det, när ska jag då umgås med våra fina barn?
Inte nog med att jag prioriterar att vara med de små, har jag en släng av prokrastinering. Inte märkligt att manuset då inte har blivit färdig. Detta år ska jag lägga band på mig när jag sätter mig vid datorn för att skriva och inte surfa in på P3 Historia och lyssna på ett avsnitt, och inte se på Sportnytt. Inte heller läsa någon bok. Allt det här kan vänta för det är inte viktigt och även det mesta av annat. Det viktiga är att få manuset klart detta år. Vet hur jag kommer känna mig när jag får hålla romanen i händerna. Den stolthet går inte beskriva. Den måste upplevas.
I dag är det 364 dagar kvar på året. Jag ska klara det.