En märklig semester.

 

Semestern är till ända, en semester som var olik de andra. Pga oron att bli smittad av Corona har jag mestadels varit hemma i Täby. Tråkigt, men det får jag ta. Risken är stor att jag inte klarar livhanken om jag får Corona.

Något har jag gjort trots oron som att med dottern på åtta år besökt Skansen, Sigtuna, Vaxholm och Hagaparken. Mellan tripparna har vi badat i Norskogsbadet. Den trettonårige sonen stannade hemma och spelade på sin XBox, vill hellre göra det än att gå ut och se Sverige. Få idéer och uppslag på vad han kan fylla fritiden med hade varit bra. Jag är glad att dottern har fått min lust att se något nytt. Hon vill med när jag föreslår resmål i motsatt till sonen och min livskamrat som är oförstående till varför de ska lämna lägenheten. ”Det brinner ju inte.”

Jag ser inget slut på Coronapandemin, men förmodligen finns det ett. Eller hoppas jag på för mycket. Är oron att bli smittad något vi får leva med i framtiden? Smittorisken avtar med tiden, men kommer den försvinna helt? Människor på gator och torg, i mataffärer, restauranger, dansställen, biografer med munskydd, är det något vi får vänja oss vid att se?