Jag var i Stockholms innerstad och såg mig om. Mängden med människor signalerade att det var en vardag mitt på dagen. Vid den här tiden var jag mellan två arbeten. Att sitta hemma var lika tråkigt som att se målarfärg torka.
De gånger jag promenerade där hamnade jag oftast i Gamla Stan, och denna dag var inget undantag. Det kändes som något drog mig dit, förmodligen var det de historiska vingslagen som gjorde det. På Västerlånggatan passerade jag restaurangen Michelangelo. Där serverades det god mat. Det gjorde det de gånger jag hade varit där och jag hade ingen anledning att tro att det inte hade fortsatt så.
Magen signalerade att det var dags att fylla på. Jag vände mig om och slank in i den italienska restaurangen. En hovmästare visade mig till ett ledigt bord. Det vattnades i munnen när jag gick igenom rätterna i menyn. Allting verkar så gott. Jag såg in i lågan på det vita stearinljuset. Omkring mig satt det gäster vid de flesta av borden Deras ord förvandlades till ett sorl. Jag slog igen menyn. Strax därefter tog hovmästaren upp min beställning, en Fusillone ala michelangelo och en vatten.
Jag småpratade med assistenten i väntan på pastarätten. Efter en stund märkte jag att han tyckte illa om stället. Mannen hade varit där tidigare, och hade idel negativt att säga om lokalen och personalen. Jag försökte att få honom se det fina med restaurangen, men han var döv på det örat. In kom min mat och han började hjälpa mig att få in den i munnen. Peston, de semitorkade tomaterna, parmesanen och pastan smekte smaklökarna.
Mannen fortsatte att klanka ned på Michelangelo medan jag åt. Entusiasmen över att sitta på den mysiga stället försvann så sakteligen. Smaken mattades av. Maten svalnade snabbare än vanligt. Till slut kände jag mig obekvämt att vara där med honom. När väl tallriken var tom och notan betalt, gick jag ut på Västerlånggatan och gick raka vägen till Gamla Stans tunnelbanestation och for hem.
Visst har assistenter rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör känna av läget om det är lämpligt att göra det där och då. Mannen visste sedan tidigare att jag gillade restaurangen, men ändå pratade han negativt om stället och därmed förstörde han min lunch.
Kunde jag säga till honom att prata om något annat? Jo, det kunde jag ha gjort, men tordes inte. Drog mig att säga emot, så till den milda grad att jag lät bli. Ville inte skapa konflikter, för konflikter var det värsta jag visste om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar