omslagsbild

omslagsbild

onsdag 8 augusti 2012

Opraktiskt att sitta i rullstol när sonen började springa.

Jag vet inte om mina föräldrar var direkt oroliga hur det skulle gå för mig i puberteten, men de tänkte ett par gånger tror jag. Hänga med kompisar efter skoltid och träffa tjejer, kommer det gå bra att göra det fast Johan har sitt handikapp?
Puberteten var det inga problem med, tyckte jag när jag var där. Så här efterhand var det inte bra socialt att åka skolbuss. Jag missade då den viktiga kontakten som uppstådd mellan klasskamraterna på vägen till skolan. Och tjejerna, jag hade det lika svårt att få kontakt som många andra grabbar hade, den kontakt som de flesta grabbar ville ha. Att det kunde ha berott på CP-skadan, det hade jag ingen tanke på och nu när jag tänker tillbaka har jag inte ändrat mig. ”Flickorna kommer”, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Första gången jag verkligen insåg att det var opraktisk att sitta i rullstol, var när sonen började kunna springa och därmed tog sig fram snabbare än vad jag gjorde. Så då vid 44 års ålder var det berst, men vad fan – jag får sätta igång med rullstolsträningen igen och börja träna rösten så jag kan skrika högre, beslutade jag mig för.

Nervöst var det när sonen och jag var ute och lekte strax utanför vår port. Plötsligt, utan att jag märkte någon förvarning, kunde han få en ingivelse att gå till fontänen. Vips hade han gått nerför de sju trappstegen och sprang bort mot vattnet, allt medan jag ropade för döva öron ”Vänta på pappa.”.

Det finns asfalterad sluttning till nivån där fontänen ligger, men för att nå sluttningen tog det samma tid som för sonen att komma fram till vattnet, så det gällde att sparka mig fram baklänges snabbt.

Här ska skrivas att fontänen endast är tio centimeter djup, så det var inte farligt om sonen ramlade i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar