Sonen och jag på Walking with dinosaurs.

I söndags var sonen och jag i Globen, och såg den spektakulära showen Walking with dinosaurs. Vi bänkade oss med popcorn och förväntan.
Mycket imponerande var det att se de uppbyggda dinosarerna, som i sina naturliga storlekar gick runt där hockeyrinken brukar vara. Dessvärre kan jag inte namnen på de arter som ömsom åt växter, ömsom strid mot varandra. En del var höga som trevåningars hus, och en del breda och kompakta likt stridsvagnar.
Mitt i alltihop gick en man runt och berättade om denna tid som präglades av att äta eller ätas. Det var som en lektion i historia, fast denna var mer intressant.
Både sonen och jag tyckte att det var "häftigt", som han uttryckte sig, även han ibland gömde sig då och då bakom popcornbytan då det blev för häftigt.

När vi satt och tittade, och sonen ibland stoppade popcorn i munnen på mig, infann sig en varm känsla. Ett fåtal gånger har vi gjort något bara han och jag, och varje gång sätter jag stort värde på det. Vid ett tillfälle spelade jag rädd, då Dinosauros Rex, den största av alla arterna äntrade scenen. Sonen la då armen om min hals och såg in i mina ögon, och sa tröstande, "Det är inte riktiga, de är bara på låtsas."
Kärlek.