Den 11:e juni 1966 föddes jag, men livet kunde ha slutat innan det ens hade börjat.
Det var minst sagt kämpigt att komma ut ur min mors kropp. Det var inte så att mamma var liten, utan felet var att jag var en stor baby. Senare skulle vågen visa på fem kilo. Jag kan se hur barnmorskor, och säkert en och annan läkare arbetade febrilt med att få ut mig innan det blev alldeles försent. Till slut plockades sugklockan* fram och placerades på min hjässa, och jag kunde dras ut.
Jag tror att mamma fick endast se en skymt av mig, för nu var det bråttom. Som följd av den långdragna förlossningen hade jag fått syrebrist, så iväg snabbt till en kuvös**. Vet inte hur länge jag låg där, kanske uppåt en vecka. För mig spelar det ingen roll hur länge, huvudsaken att jag överlevde.
Konsekvensen med syrebristen blev en hjärnskada, i daglig tal en CP-skada. Handikappet gör att jag har svårt att kontrollera kroppen, och det för med sig att jag sitter i rullstol och pratar med en viss otydlighet som kan förstås om viljan finns. Även om skadan sitter i hjärnan, betyder det inte att det är en psykisk skada. Visst förekommer det att syrebristen är så omfattande att det även blir skador på intellektet, men som tur var klarade jag mig från det.
Jag är så glad att jag överlevde. Så roligt man kan ha i livet, trots en CP-skada. Det som behövs är förmågan att kunna se möjligheterna i livet, och det gör jag.
*Sugklockan består av en kupa som är ansluten till en liten vakuumpump. Kupan omsluter hjässan, därefter dras babyn försiktigt ut.
**En kuvös är plastövertäckt säng. Där läggs nyfödda barn som är infektionskänsliga, barn som inte kan av någon anledning behålla sin kroppsvärme och, som i mitt fall, behöver få extra syre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar