Inte direkt fick vi ett varmt välkommande när planet satte ner sina hjul på Arlanda flygplats i fredags morse klockan sex. Efter att ha varit i Thailand i tjugofem trettio grader med hög luftfuktighet i en månad, och bli mött av ett vintrigt landskap och en obarmhärtig isande vind, undrade jag för ett ögonblick varför jag har satt ner mina bopålar just i detta land.
Att flyga är ett bra sätt att ta sig fram även för oss som sitter i rullstol. Helst vill de i incheckningen ta stolen tillsammans med bagaget, och erbjuda flygplatsens egna rullstolar. Aldrig i livet sätter jag mig en gång till en sådan monstertruck; bred som en ladugårdsdörr, tung som en elefant och omöljig för mig att manövera. Med ett vänligt och bestämt nej, får jag behålla min egna stol fram till planet. Väl där lyfts jag över till en liknande pirra, en smal obekväm sak, och rullas ombord till min plats.
Det som är jobbigt med att flyga länge, och länge för mig är fem sex timmar och därutöver, är när jag väl sitter på min plats sitter jag där. Jag kan inte som en del gör gå en runda för att sträcka ut kroppen. Inte kan jag heller sova, för så fort jag slumrar till väcks jag av min spattiga högerarm. Armen viftar till när jag slappnar av och släpper kontrollen över den. Då är det bara, som jag har gjort miljontals gånger i livet, fånga in armen med hjälp av den vänstra och placera den på en plats i knäet som jag tror kommer att fungera bättre. Efter en stund är det färdigt igen. Sviss, armen flyger upp med blixtens hastighet och jag vaknar. Igen.
Inte blir jag uppiggad när maten serveras. Jo, det blir jag, men det är inte av smaken utan av det välkomnande avbrottet i tristessen. Varför inte dela ut smörgåsar på mörkt bröd med välförsedd pålägg som ost, skinka, prickig korv med gurka, paprika och salladsblad, istället för den rätt så smaklösa bukfyllan? I alla fall för oss nordbor skulle det bli succé.
Toalettbesök? Glöm det. Visserligen kan jag gå med hjälp av mitt resesällskap, men att klämma sig in två personer i en flygplanstoalett, det undviker jag så långt det går. Istället tar jag med min kissflaska och kastar vatten sittandes i fåtöljen, givetvis med en filt över. En underlig känsla med en touch av pinsamhet är det att kissa i ett flygplan med okända människor så tätt inpå.
Vad är det som är bra med att flyga? Det går snabbt att ta sig dit jag ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar