Visst kan vi som sitter i rullstol ha det bra i Thailand, men det är bra att vara förberedd mentalt att det är svårt, ibland omöjligt, att ta sig fram. De flesta trottoarerna i städer som jag har varit i är tre fyra decimeter höga, men vid många vägkorsningar lutar det ner mot gatan. Varför de är så höga, är för att trottoarerna inte ska hamna under vatten vid ett skyfall. Då är det bara att rulla på gatan, kanske några av er tänker. Om livet är dig kärt, gör det inte för det är trångt på gatorna med bilar, motorcyklar och mopeder, och snabbt går det.
Jag har varit i Thailand sju gånger och besökt bland annat Bangkok, Phuket, Kho Samui, Kho Phi Phi, Kho Samet, Kho Lanta, Krabi och Suratthanee. Vart jag än kommer, får jag hjälp av den vänliga befolkningen. Även när jag inte behöver hjälp, som den gången när jag skulle sätta mig i en taxi. Trots att jag och kompisen sa på både engelska och det värdsomfattande kroppspråket att jag inte vill ha hjälp för jag kan själv, tog chauffören tag i min ena arm och försökte sätta mig i främre passagerarsättet. Kompisen och jag gav upp och lät honom arbeta. Det är trots allt kul att se en, som inte har en blekaste aning om hur jag ska komma in i en bil, hur denne löser det utan kommunikation. Förmodligen såg det ansträngande eller svårt ut, både och kanske, eller var det ett uttryck för den thailändska vänligheten, för en stund senare kom en förbipasserande man fram. Han tog tag i mitt ena ben och lyfte in det i bilen medan de pratade med varandra. Till slut satt jag i taxin, men det tog tre minuter och tre män att sätta mig på plats. Tre? Ja, det kom ännu en.
Om jag hade kunnat språket, hade jag sagt, ´Påmm eng dai´, vilket betyder ´Jag kan själv´.
Ett roligt minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar