omslagsbild

omslagsbild

fredag 25 januari 2013

Jag mötte kärleken.

I januari 2006 mötte jag min blivande fru på Lamin Seafood. Den lilla restaurangen i Patong, Thailand, låg avsides från nöjeslivets myller uppe i en bergssluttning omgärdat av naturlig grönska. Det var ett par som min kompis och jag hade lärt känna under några dagar på stranden, som talade gott om Lamin Seafood. Vi blev nyfikna, så en kväll tog vi en taxi dit. Det blev ett lyckokast, inte bara för att maten var utsökt, utan där stod Hon bakom bardisken. Av alla platser på denna jord fanns kärleken just där. Inte konstigt att det tog tjugofyra år innan vi fann varandra.

Tjugofyra år, hur räknar jag då? Tideräkningen inleddes 1982, det var det året jag började i gymnasiet. Visst hade jag spanat in flickor tidigare, men det var i gymnasiet som jag verkligen såg hur snygga, vackra, söta de var. Mina hormoner gick fullständigt i spinn. Jag blev kär i var och en annan flicka dagligen den första terminen. Det räckte bara med ett leende från flickorna, så smälte jag. När någon sa "Hej Johan", tänkte jag "Är hon intresserad av mig? Hur ska jag nu göra? Väntar hon på att jag ska ta nästa steg?". Jag vet, bara  "Hej Johan." var inget säkert tecken på att denne var kär i mig, men då längtade jag väldigt efter att bli tillsammans med en flicka, så jag kunde inte tänka förnuftigt. Hormonerna spelade mig ett spratt.
Assistenten höll sig på ett behörigt avstånd från mig på rasterna, oftast satt han i lärarrummet. Han förstådd, utan att vi direkt hade pratat om det, att jag ville umgås med klasskompisarna och ta kontakt med tjejer utan hans närvaro.

Innan jag började gymnasiet, tänkte jag ´Innan gymnasietiden är slut kommer jag ha haft sex.´. Det kändes så, för i gymnasiet skulle jag och de andra vara äldre och troligtvis mer vuxna än barnsliga i sättet att vara, och utbudet av flickor var större än i högstadiet. Men första ligget lät vänta på sig. Länge. Mycket länge.
Jag återkommer till den roliga, men läxbetungade gymnasietiden i ett senare inlägg.

Efter att min roman Mitt nakna jag hade blivit utgiven i november 2005 och den efterföljande massmediestormen hade bedarrat, reste jag alltså med en kompis till Patong.
Vi hade fått in vår mat där vi nu satt på Lamin Seafood. Den bestod av stekt fisk kryddad med massor av vitlök och en och annan röd och grön chili, och obligatoriska riset toppades med räkor. Smakade ljuvligt.
Vi småsnackade medan jag började alltmer se bort mot kvinnan som arbetade i baren. En vacker bartender med leende på läpparna. Inte bara utseendet attraherade mig utan även hennes auktoritet i göromålen som bestod bland annat av att blanda drinkar, och hålla rent och snyggt. Två gånger möttes våra blickar. Jag kände en lätt rodnad.

Kvällen efter var vi åter på Lamin Seafood. Anledningen var att kvinnans ansikte hade följt mig genom nattens drömmar. Var det tecken på att hon var speciell för mig och att jag inte borde sumpa bort henne?
- "Jag vill ha en B52:a. Vill du?", frågade jag när vi hade ätit en kryddstark fisksoppa.
Kompisen hann knappt börja nicka förrän jag var halvvägs bort mot baren. Det gällde att handla direkt när tanken och modet samarbetade, annars var det stor risk att jag fegade ur. För jag hade bestämt mig, jag ville få kontakt med henne.
- "Can I have two B52?".
Kvinnan bara log.
- "Can I have two B52?", frågade jag än en gång, nu med högre röst och mer artikulering.
Återigen bara log kvinnan. Hon sneglade mot sin arbetskollega i hopp om att få stöd i denna jobbiga situation. Inte visste jag om hon tyckte det var jobbigt, jag bara antog det.
Jag gav upp. Hon förstår förmodligen bara thailändska, tänkte jag och gick tillbaka besviken, men ändå stärkt av att ha vågat försöka ta kontakt.
En hand lades på min axel. Jag såg upp. Kvinnan från baren höll fram två B52:or och fyrade av sitt leende. Jag blev alldeles varm.

För att korta ner denna magiska historia, blev det en lunch dagen efter. Jovisst, jag frågade och fick ett ja. Våga och vinn heter det väl? Lunchen blev dock inte på tu man hand, för jag förstod, efter att ha använt både kroppspråk och teckenspråk när vi kommunicerade med varandra den kvällen, att det då hade det blivit en ordknapp lunch. Förutom namnen på diverse drinkar, sträckte sig hennes engelska till tio ord och min thailändska till ´Savaddi´ som betyder ´Hej´. Så därför följde kvinnans arbetskollega med, som pratade engelska flytande. Min kompis följde även han med, för att hjälpa mig när jag ville gå på toaletten.
Sedan den dagen umgicks hon och jag, dag som natt. Gjorde utflykter inåt landet, badade och tog båten till Kho Phi Phi. Allt som oftast följde de andra med.
Dagen som vi inte ville komma kom, avresedagen. Men jag kunde bara vara i Sverige i fem veckor, för jag hade blivit förälskad. Denna gång stannade jag i tre veckor, och då sade det klick även för henne.

Min vandring ensam på livets väg var nu över.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar