Vår sex-årige son sa att han var hungrig vid 18-tiden. Då min käraste var upptagen genom att natta dottern, sa jag att vi kan laga mat.
"Vad ska vi ha för något, grabben?
Jag öppnade kylskåpet.
"Köttbullar och makaroner och grönsaker", sa sonen bestämt.
Föga överraskande, det är nämligen en av hans två favoriträtter. Den andra är glasnudlar, eller som han säger ´långa ormar´, med stark sås.
Han plockade ut köttbullpaketet och påsen med mixade grönsaker ur frysen, och ställde på diskbänken. Jag öppnade luckan under ugnsluckan.
"Här finns kastrull och stekpanna".
Sonen ställde de på varsin platta och vrid till två på spisknapparna.
"Det är för lågt. Ta sex, annars tar det långt tid innan det blir tillräckligt varmt.
Han visste i stort hur köttbullar, makaroner och grönsaker tillagas. Jag behövde endast då och då rycka in och ge anvisningar, för på grund av mina spastiska armar kunde jag inte handgripligt hjälpa till.
Det märks när han hjälper till med matlagning att han tycker det är kul. Sonen brukar säga att han vill bli kock.
Medan sonen fixade till middagen, njöt jag av vår samvaro. Det händer alltför sällan att bara han och jag gör något tillsammans, och det beror på de okontrollerade rörelser som CP-skadan ger upphov av.
Med två tallrikar med mat framför oss på köksbordet, sa jag.
"Vet du vad du har framför dig?"
"Nej, sa han och såg oförstående ut."
"Du har gjort den här maten alldeles själv. Vad du är duktig."
"Ja, sa han och tryckte fram ännu en ketchupklick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar