Varför uppfattar en del att jag inte kan prata och/eller ta vara på mig själv?

Jag sitter på tunnelbanans gröna linje och är på väg hem från kontoret. Ännu en dag har fortlöpt.
Människor stiger på tunnelbanevagnen. En del tittar på mig, sedan går de vidare till en stol som är ledig eller ställer sig vid dörrarna. ´Inte lönt att gå längre in i vagnen, då jag ska gå av om några stationer´, kanske de tänker.
Upp till tjugofemårsålder var jag säker på att endast få antal människor trodde jag hade även ett psykiskt funktionshinder. Jag hade gått från första klass till studentexamen med kamrater som inte hade något funktionshinder, även två år på dagis var jag det enda barnet med funktionsnedsättning. Jag var alltså van att min omgivning visste att jag enbart hade en fysisk skada.
Men när skolan slutade och jag var mer och mer ute bland människor som inte kände till mig, insåg jag att det var många fler som var säker på att jag inte kunde prata och att jag hade även en psykisk skada. Från att gå ut ur skolans skyddade värld till att möta verkligen, det blev en käftsmäll. Jag förstod inte varför, för jag var klädd som mina kompisar, gick på diskotek som mina kompisar gjorde, höll på med idrott som mina kompisar gjorde. Det enda som skilde oss åt var att jag satt i rullstol och de gick. Även talet skilde, jag hade vissa talsvårigheter och de hade det inte. Skulle det två så banala saker göra att en del trodde att jag inte kan ta vara på mig själv?
I dag blir jag fly förbannad när jag får en klapp på huvud eller när någon frågar mitt sällskap istället för mig trots att frågan var riktad mot mig eller när jag blir tilltalad som jag vore ett barn. Samtidigt som jag blir arg, blir jag totalt överraskad när jag får dåligt bemötande. Jag vill säga så mycket, men jag blir stum. Jag bör vara van, så mycket dåligt bemötande som jag har fått i mina dagar. I ju och för sig är det en bra reaktion, för det tyder på att jag inte accepterar ett dåligt bemötande. Det kommer jag aldrig att göra. Om jag gör det, har jag förlorat som människa.

Tillbaka till där jag sitter i tunnelbanevagnen på väg hem. Är det något jag kan göra för att få ett bra bemötande från de som nu inte ger mig det? Kanske klä sig i en svindyr Armanikostym? Smoking a la Nobelfest? För CP-skadan kan jag inte avlägsna.

Kom ihåg en sak, gott folk: Ingen är funktionshindrad. De personer som inte kan göra vissa saker på grund av sitt funktionshinder, de har ett funktionshinder. Se människan först och främst.

En aprildag på Mariatorget i Stockholm.

 

johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se