Sommaren är här, i alla fall enligt almanackan, men den verkliga sommartemperaturen som håller i sig, har jag inte känt av på några veckor i Täby där vi bor.
Alla årstider har sin charm, även hösten. Sitta i köket iklädd min långbenta och långärmade gråa bomullspyjamas, och läsa en god bok i stearinljusets sken när mörkret har lagts sig utanför. Regndroppar smattrar mot fönstret. Mys.
Sommaren är bäst. Värmen, naturen visar upp sin bästa sida, ljumma kvällar, sitta på bryggan i solnedgången och lyssna till vattnets kluckande, vandra utan mål runt i en stad i svala nätter. Det som också är bra med sommaren är att jag då behöver bara ha på mig lite kläder. Ibland inga kläder alls.
Även om jag är noga med vad jag har på mig, föredrar jag att vara utan. Det är skönt att vara naken, en befrielse.
Från övre tonåren ville jag ta mig till ett nakenbad, men jag behövde någon som följde med som hjälpte till att få av och på kläderna samt att slänga mig i plurret. I ju för sig hade jag kunnat varit där själv, då utan att bada, men jag hade inte klarat av att klä mig när det hade varit dags att åka hem. För att göra det hade det behövts en vägg eller liknande att ställa rullstolens bakhjul emot, så att jag kunde lyfta på rumpan genom att luta mig bakåt mot ryggstödet samtidigt som jag tog spjärn mot marken med fötterna. Då hade jag kunnat ta på mig shortsen, men eftersom jag inte hade någon att fråga om hur stranden och dess omgivning såg ut, vågade jag inte mig dit. Däremot klä av mig hade gått utan att ha något att spjärna emot. Visserligen frågade jag inte om det var okej att vara naken i taxin, för mitt förstånd hann segra innan. Jag var tacksam för det. Men ponera att jag fick resa utan kläder, det hade löst klädproblemmatiken.
Mina föräldrar frågade jag inte, för jag visste att de aldrig hade ens tänkt tanken att åka till ett nakenbad. Jag övervägde att fråga assistenterna eller personalen i det serviceboende som jag då bodde i, men jag gjorde inte det. Var orolig att de skulle uppfatta min önskan fel, att jag ville se personen som följde med naken eller få kommentaren,´Jaha, du vill se nakna tjejer, Johan.´. (Personliga assistenter behöver inte klä av sig om kunden befinner sig på ett nakenbad. Visst ogillas det av andra badande när en har något klädesplagg på sig, men det accepteras om det är en personlig assistent som är i tjänst. Jag förstod att det var så, men jag tordes inte argumentera.)
Vid tjugofem-årsåldern blev det jobbigt när sommaren kom varje år, för jag visste att jag inte skulle få komma i väg till ett nakenbad som jag så längtade till; ligga på en filt på sandstranden, känna solstrålarna värma hela min kropp, simma ut och bli omfamnad av det ljumma vattnet och dess rörelser utan en tråd på mig.
När jag inte får möjligt att vara naken på en badstrand, får jag väl vara det hemma, tänkte jag. Problemet var bara att jag behövde hjälp av personalen med diverse saker som exempelvis med att laga mat. Även om det var min lägenhet, mitt hem, kunde jag inte kräva att de skulle acceptera att laga mat och hjälpa mig att få in densamma i munnen på mig när jag var naken. Så när det var tio minuter tills någon skulle komma, satte jag på mig kalsonger eller mjukisbyxor. När personen gick, var det av med dem. Med tiden blev jag en snitsare på att ta av och på dessa plagg på kort tid.
En varm sommardag i juli. Jag satt med öppna balkongdörrar och såg ut över den franska balkongen. Solen sken. Utanför promenerade lättklädda människor. En och annan slickade på en glass. Skratt hördes. På avstånd spelades låten Lambada.
Alla verkade glada och förväntningsfulla för de varma dagarna, men det var inte jag. Kände mig fängslad, hade inte möjlighet att leva ut det naturistiska jaget i mig på en strand.
Jag greppade hårt i räcket på franska balkongen. Om jag ändå hade en balkong som jag kunde gå ut på, tänkte jag och svalde klumpen i halsen.
Solen lyste in och bildade en romb på golvet, 1x1.5 meter var den på ett ungefär. Jag rullade fram till en vägg och ställde rullstolens bakre hjul mot densamma, bromsade, lutade mig bakåt och glid försiktigt ner på golvet. Väl nere, lutade jag mig åt vänster och hamnade med en lätt duns på mage. Vilade ett fåtal sekunder innan jag ställde mig på armbågarna och ålade mig fram likt militären i fält. Långsamt och ansträngande. Huden klibbade sig fast i plastgolvet av svett och det gjorde att det blev än mer ansträngande. Ont gjorde det också. Min fettfria kropp på ett hårt golv, det känns det.
Jag sparkade ofrivilligt smalbenet i ett av de fyrkantiga ben på det relativa tunga telefonbordet. Kände hur signalen ilade upp till hjärnan och registrerades, och förorsakade en kraftig smärta.
- "ÅÅÅÅÅÅ", stönade jag högt.
Lät den största delen av smärtan klinga av innan jag åter ålade mig fram. Knäskålarna gnuggades mot golvet, armbågarna träffade sandkorn som hade blivit kvar efter gårdagens städning, och då och då stötte jag i golvet med sträckta stortår.
Till slut nådde jag fram till romben, och det efter att en halvtimme. Jag rullade runt på mage. Med tidens gång hade jorden vridit sig något, så nu var romben mindre, betydligt mindre. Solen täckte endast underbenen.
Klumpen i halsen kom åter, och den växte i takt med att jag insåg varför jag låg på vardagsrummets golv med balkongdörrarna öppna. Är det här det närmast jag kommer till att vara naken i solen?
- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst.
Fortsättning följer.
johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar