n
Mamma
Älskade mamma, jag förstår inte.
Förstår inte att du inte mer bakar fruktkaka till jul.
Förstår inte att du inte mer säger, ”Du kör väl försiktigt, Johan?”
Förstår inte att jag inte längre kommer att få höra ”Ska vi säga så?” som du sa allt som oftast, som avslutning på våra telefonsamtal.
Förstår inte att du aldrig mer kommer att vandra på denna jord.
Förstår inte. Det kommer att ta lång lång tid.
Jag är dig evigt tacksam för det liv jag har fått. Med en vacker fru och två guldklimpar, och annat fantastiskt som jag har upplevt och kommer att uppleva. Modet du tillsammans med pappa ingöt i mig, gav mig förmågan att se möjligheterna i livet. Sedan var det upp till mig att ta tillvara på dem.
Du och pappa trodde på oss grabbar och det har lett till att vi har vågat göra saker som vi kanske inte hade gjort om ni hade tänkt annorlunda.
Det finns en mängd med exempel på det i mitt liv. Ett var när jag blev inspirerad av Stockholm Maraton, och själv ville ut och rulla långt på asfalten. Tror att jag var sexton år och hade ett halvt år tidigare börjat sparka mig fram baklänges med rullstolen, så tekniken var bristfällig. Jag var ute i en timme och kom hem glad, nöjd och med ett stärkt självförtroende. Jag förstår i dag, att du måste har varit orolig där hemma och tänkt en massa saker som skulle ha kunnat hända mig, även om det var mycket lugnt trafikerade vägar jag tränade på. Ändå lät du mig göra det. Du-kan-tänket som du hade, har jag tagit till mig och gjort om till Jag-kan-tänket. Tack mamma!
Jag hoppas att du har det bra där du nu är. Att du har hunnit med att ta en stor kopp rykande varmt te med din mor och far.
I sinom tid vill jag höra dig slå i en vävstol – dunk, dunk . . . dunk dunk . . . det trygga varma ljudet – och väva färgglada ranor, det som du är så bra på.
.
Ha det bra, mamma!
Vi ses.
Johan
. |
| Så här fint prydde vi mammas grav i dag. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar