Jag hade assistent i skolan. De var sällan sjuka, men när det hände fick jag en vikarie.
När jag en dag i fjärdeklass, ja om jag minns rätt gick jag i fyran, kom med kommunens skolskjuts till skolan stod det en för mig okänd person och väntade på mig med min rullstol. Förstod att Marianne var sjuk och en vikarie hade satts in. Jag var en rätt säker kille redan då, så jag blev inte nämnvärd orolig att en ny bekantskap skulle hjälpa mig.
Som jag minns gick förmiddagen bra fram till lunch. Jag fick den hjälp jag behövde, som att slå upp böcker och hon, vikarien, skrev det jag ville.
Lunchen smakade sådär, men jag åt upp. Lärde mig hemifrån att inte slänga maten utan det som fanns på tallriken ska intagas. Det sitter i ryggmärgen även i dag.
När jag hade svalt sista tuggan, ville jag bli ren runt munnen. Istället för att hämta vatten från kranen där mjölken fanns som den ordinarie assistenten alltid gjorde, stoppade hon ner en bit av servetten i glaset och lät den suga upp den sista skvätten av mjölken som fanns kvar och började ta bort kladdet. Fy vad äckligt det var. Luktade mjölk i hela ansiktet. Efter ett tag när mjölken hade torkat stramade huden. Hemskt.
Jag undrar vad kvinnan tänkte. Eller om hon överhuvudtaget gjorde det. Iddes hon inte hämta vatten och tyckte att mjölk fungerar lika bra som vatten att göra ren min mun med?
Jag sa inget till henne. Förmodligen blev jag paralyserad, för jag hade aldrig varit med om detta tidigare. Tack och lov, inte efteråt heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar