Visst var den innersta önskan att finna kärleken, men i väntan på det kände jag att sexbehovet måste tillfredsställas.
Jag tycker det är härligt att vara kåt, men det är under förutsättning att jag får ligga med någon. Däremot att inte ha möjlighet till sex när kåtheten sätter in, det är ett helvete. Kåthetens klor borrar in sig i kroppen och vägrar släppa taget. Det är ett svårhanterbart tillstånd. Det känns att det fattas något. Jag klättrar på väggarna av frustration.
Så kände jag mig i många år tills jag en dag upptäckte onani, och då var jag runt tjugofem. Ja, jag vet att det är långt upp i åldern, men jag och mina kompisar pratade inte om det. De kanske pratade sinsemellan, men för mig var det nytt att vi kunde göra det skönt för oss själva.
Upptäckten gjordes när jag såg en porrfilm där en man i en scen stod och runkade. Jag prövade att göra likadant, och fast min spasticitet har omöjliggjort och försvårat mycket i mitt liv lyckades jag.
Jag var så glad och lättat att jag kunde onanera. Det var en befrielse från kåthetens klor. I väntan på det första ligget, var detta bättre än ingenting.
Jag ser fram mot dagen då tabun över att prata om sex och onani är borta. Hoppas jag får uppleva den innan jag lämnar livets väg. Faktiskt är att ha sex och att onanera naturligt, så varför finner många att det är jobbigt och genant att prata om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar