I förmiddags var jag med på samlingen i sonens klass. Han har bett mig i två månader att visa mina medaljer för sina kompisar, och så klart ville jag det.
Jag berättade om mitt funktionshinder, mitt idrottande och mitt arbete. Eleverna satt tysta och lyssnade. Ingen skrattade eller kommenterade hur jag pratade, vilket har hänt vid ett tidigare tillfälle. Inte i sonens klass utan när jag besökte en klass i årskurs sex, där eleverna inte visste i förväg vem jag var. Jag hann med att säga, "Hej. Jag heter Johan.", sedan bröt skrattsalvorna ut, och en och annan elak kommentar sades om mina talsvårigheter. Jag lät det ebba ut och sa med styrka i rösten, "Jag är världsmästare i rullstolsåkning.". Det blev knäpptyst. Förvånade blickar vändes mot mig, och sedan haglade det frågor kring mitt idrottande. Nu var det ingen som skrattade åt mig eller gjordes löjlig på min bekostnad. Jag var en stor man i deras ögon.
Sonen skickade runt medaljerna, så var och en fick se. Jag såg att de tyckte att det var spännande. Det är sällan man har en guldmedalj från ett världsmästerskap i sin hand.
Det ställdes frågor, men få. Barnen var kanske blyga eller var det nöjda med det jag hade berättat. Ett barn av tjugofem visste hur jag hade fått CP-skadan. "Genom syrebrist.", sa flickan.
Undrar var hon har lärt sig det? Föräldrarna? tänkte jag och blev smått imponerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar