- Kom igen nu Johan. Det är bara tio meter kvar, säger pappa.
Jag kryper på vår tomt i Viggbyholm. Lårmusklerna värker. Huden på knäna börjar svida, trots skydden. Andfådd. Jag tänker att det är den sista, och sedan får jag vila. Kom igen nu.
Pappa ser på mitt tidtagarur, som jag hade fått i födelsedagspresent av mamma och pappa året innan.
- Fem meter. Det blir rekord om du snabbar dig.
Kroppen vill falla ihop på gräset och ta igen sig, men inte jag. Efter fyra såna här femtiometerslopp förstår jag att kroppen säger ifrån, men jag vill slå rekordet. Det har givit mig den på.
Den sista metern trycker jag extra till med benen och fäller jag överkroppen fram. Jag hamnar raklång på gräset med bröstkorgen efter pappas och min tänkta mållinje. På TV hade jag sett när löparna, framförallt i sprintloppen, som endast har två tre meter kvar till målet att de fäller fram överkroppen för att snabbare korsa mållinjen. Och så klart vill jag göra som de gör.
Grässtråna toppar sticks på kinden och den nakna överkroppen där jag ligger, men jag tänker inte på det. Jag blundar och flämtar. En svettdroppe rinner från halsen. Hjärtat slår hårt, likt en smed slår sin hammare på städet.
Pappa sätter sig på huk intill mig och sträcker fram tidtagaruret för att jag ska kunna se de två visarna utan att behöva lyfta på huvudet.
- Johan, se tiden.
Av rösten att döma är det något speciellt med tiden. Rekord?, tänker jag.
Jag öppnar ögonen och ser det stora silverfärgade runda uret med två kraftiga tryckknappar på ovansidan, en för sätta igång tiden och stoppa. Den andra för att nollställa. Uret är skimrande vackert. Jag är stolt över det.
Visst är det rekord. Jag tjuter till av glädje. 2.42,1 minuter, 2,8 sekunder under det gamla.
- Bra Johan, säger pappa och kramar om mig.
- Det trodde jag aldrig.
Jag sätter mig upp på knä och ler stort.
Köksdörren öppnas och ut går mamma hållandes i en stor blå bricka med dagens lunch på. Det var filmjölk, mammas hembakade bröd, smör, messmör, ost och drottningsylt, som vi har i filen, plus tallrikar, skedar och farfars egentillverkade plattor i trä. På dessa har vi våra smörgåsar.
- Lunch, ropar hon.
- Mamma mamma. Jag har slagit rekord, säger jag ivrigt samtidigt som pappa tar upp mig i sin famn.
Mina småbröder springer förbi och sätter fart mot hammocken med de brunvitrandiga dynorna och bordet, där vi äter vår lunch på sommaren.
- Nämen. Med hur mycket? säger mamma förvånad.
- 2,8 sekunder.
- Bra gjort, älskling.
Hon ger mig en puss på kinden, och vi tre går till "sommarlunchbordet".
Det är sommarlov. Jag är tio år. Solen skiner på den välanvända gräsmattan som omger vår villa. Mellan björken och den stora gröna busken, som jag inte minns namnet på, är det ett område med avskavt gräs. Där sitter jag på knä och är målvakt när vi bröder spelar fotboll. De är två respektive fem år yngre än mig.
Jag kryper när jag förflyttar mig hemma. "kryper", ja, det är inte den traditionella kryptekniken ni tänker på, med bägge händerna på marken. Bättre med att beskriva att jag går på knäna, och då och då tar jag stöd med armarna.
Rullstol använder jag när vi ska ut till Täby Centrum, Skansen eller till stranden, eller vart vi nu ska. Den är en så kallat transportrullstol med fyra lika stora hjul och fotstöd.
Avsnitt 2 den 5/3 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar