I går var jag och en kamrat på Maximteatern, och njöt av föreställningen ´Mitt enda liv´ med Jonas Gardell.
Mycket bra var det. En hel del med sång och musik varvad med att Jonas "stand upade". Han sjöng egna texter, som är vackra och väcker en i sitt alldagliga slumrande. Kören utgjordes av tre kvinnor. De gjorde även var sitt solonummer, eller vad det flera? Strunt samma, de sjöng i alla fall bedårande med sina vackra röster.
I en del av föreställningen berättade Jonas om sina böcker i serien ´Torka aldrig tårar utan plasthandskar´, och om hur han och Mark (Jonas man) blev bemötta för tjugo trettio år sedan av människor som var negativt inställda mot de som var homosexuella. Även om jag tycker att det är viktigt att Jonas pratar om detta så att vi i dag inte glömmer bort hur det var förr, och jag förstår hans sorg över att ha förlorat vänner och kära i AIDS, var det tradigt att lyssna på. I ett flertal intervjuer har Jonas sagt samma sak.
En hejdundrande avslutning med en gospelkör, transor och kören som tillsammans med Jonas sjöng ´Mitt enda liv´. Inte spara på krutet där inte.
Med fyllda energidepåer lämnade jag teatern.
Vår taxi kom och vi började gå mot den. Då hörde jag framför mig (jag sparkar mig fram baklänges sittande i rullstol) en stark stämma säga:
- Johan, ska du åka utan att hälsa?
Jag tittade upp och såg en man komma gående mot mig. Jag såg inte vem det var för hans mössa, glasögon och tjocka jacka med uppfälld krage kamouflerad honom väl. Är det en kamrat eller bekant som jag inte har sett på länge, hann fara igenom huvudet. När mannen ställde sig framför mig, såg jag att det var Jonas.
- Nämen hej, sa jag och fick en kram.
Vi småpratade om föreställningen en kort stund, för att senare gå åt var sitt håll.
Jag undrade för mig själv i taxin hem när kommer jag träffa Jonas härnäst. Eller rättare skrivet, om jag kommer träffa honom mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar