Min iver att röra på mig i barndomen. (Avsnitt 2)

Avsnitt 1 den 5/2 2014.

Om jag minns rätt var jag tio tolv år när jag fick låna hem en motionscykel från hjälpmedelscentralen. Sjukgymnasten som jag då hade tyckte att det vore bra om jag började cykla för att bättra på benens rörelse och koordination. Far och mor instämde. Jag blev glad och förväntansfull.
Det blev en ömmande rumpa och en del skavsår på insidan av låren till en början, som gjorde att jag inte fick cykla så mycket som jag ville. Mor sa att skavsåren behöver läkas något innan jag fick sätta mig upp på sadeln igen, för då kunde jag få plåster som skydd. Pest att vänta, men jag fick skylla mig själv. Jag borde ha slutat när det började svida i huden under remmarna som höll fast händerna i styret, men jag slog bort det. Inte ville jag ta en paus då jag befann mig i flytet i ett tjugokilometers tempo, svetten började att droppa från pannan alltmer, pulsen slog snabbt, och det var endast tre minuter kvar tills jag fick vila.
Om vi kan få valkar på rumpan fick jag det efter en tid och så på händerna. Jag cyklade kanske två tre gånger i veckan. När jag inte skavde sadeln, gjorde bröderna det.

Det fanns en stor karta över Sverige fasttejpat på dörren till sovrummet som jag delade med min två år yngre bror. Jag tyckte det var spännande med kartor. Brukade sitta på knä framför och läsa städernas namn. Följde vägarna med blicken. Vilken var det den kortaste vägen från en stad till en annan? Intresset för kartor var säkert en följd av att jag fann det spännande med geografi i skolan.
Motionscykeln stod nära dörren med kartan. Det hände jag såg på den medan jag trampade. En dag efter några år kom jag på den originella tanken att cykla Sverige runt på motionscykeln. Jag bad mor att ta ner vägatlasen från bokhyllan och lägga den på bordet bredvid min skrivmaskin med det förstorad tangentbordet. Jag skrev "Stockholm-" och därefter följde ortsnamn på ortsnamn på ortsnamn tills jag kom tillbaka till Stockholm. Söderut till Malmö, därefter norrut till Kiruna och hem igen. Min rutt gick ut med kusterna och följde så gott det gick gränsen mot Norge och Finland. Ingen tanke på att ta någon genväg här inte. När jag hade passerat Värmland skulle jag cykla med motstånd därifrån och norröver för där började det bli mer terräng enligt atlasen.
Jag började cykla med entusiasm. Oftast blev det två mil, ibland tre per gång. Det gick bra och det kändes fint. Jag njöt av att svetten rann, benmusklerna arbetade, hjärtat slog snabbt, bli andfådd. Njöt när mjölksyran spred sig alltmer i kroppen, i synnerhet till benen, och jag blev tvungen att ta i det jag hade kvar för att få pedalerna röra sig ännu ett tiotal varv.
Efter en tid kom jag till Norrköping, och där tog Sverigeresan på motionscykel slut. Vet inte riktigt anledningen, men troligen sinnade motivationen. Andra saker lockade i mitt trettonåriga liv.


Fortsättning följer den 28/3 2014.