Häromdagen köpte jag kritor till dottern, tjocka kritor för målning på asfalt eller betong.
- Ut och måla, sa hon direkt när det gick upp för henne vad det var för något.
Eftersom min fru hade en kompis på besök, följde jag med ut.
Måtte det gå bra. Inga klämda armar och ben i hissdörren, inga klämda fingrar i porten, inte snubbla på fötterna, tänkte jag när vi var på väg mot hissen. Dottern iklädd en rosa klänning och i händerna bar hon en liten rosa Hello Kitty-handväska och den blå hinken med kritorna. Om hon hade fått, hade hon både badat och sovit i klänningen, så fäst var hon vid den.
- Kom nu pappa, sa hon något otåligt.
- Kommer. Trycker du på knappen? sa jag och ägnade min usla sparkteknik en tanke. Annat var det förr, då gick det snabbt.
Jag rundade hörnet. Såg hur hon stod och kämpade med hissdörren.
- Jag hjälper dig.
Skyndade mig fram och höll upp den.
- Jag kan själv.
- Jag vill inte att du klämmer dig som du gjorde häromdagen. Minns du det?
Hon nickade allvarligt och gick in.
Vid porten ställde hon sig på tå för att vrida om låset.
- Det är bättre att använda min nyckel.
Jag pekade på en dosa som låg bredvid mig på sitsen.
- Jaha, sa hon som det gick upp ett ljus för henne.
Tog dosan och tryckte på knappen med en fyra målad på samtidigt som hon riktade den mot porten.
- Inte fyran. Ettan däruppe.
Jag tittade på knappen i tron att hon skulle följa min blick. Självklart gjorde hon inte det.
- Den?
Hon pekade på tvåan.
- Nej, men den bredvid. Till vänster.
- Den?
- Ja. Bra.
Dörren öppnades och vi gick ut.
Dottern travade i väg. Jag ökade frekvensen på benen för att hålla jämna steg med henne, trots det ökade avståndet mellan oss. Jag sa att hon skulle vänta på mig. Hon stannade och vände sig om. Döma av ansiktsuttrycket ville hon säga, ´Varför är du så långsam, pappa?´.
- Duktig flicka att du väntade på mig.
Jag tog dosan från henne och la den tillbaka.
- Var vill du rita? Här eller vid gungorna?
- Vid vattnet.
- Bra. Då går vi.
Jag pussade henne lätt på pannan.
Framme vid de åtta trappstegen som ledde ner till lekparken och en bit längre bort fontänen, där barnen brukade bada, sa jag åt henne att stanna. Jag böjde mig ner och såg henne i ögonen.
- Pappa kan inte gå ner här utan jag får gå runt.
Dottern nickade.
- Du tar trapporna och sedan väntar du på mig. Gå inte före till vattnet, uppmanade jag lugnt.
- Ja.
Hon började gå och jag gick så snabbt jag kunde till den stenbelagda sluttningen fyrtio meter bort. Klappret från hennes skor var det enda tecken på att hon var där, för buskar dolde trappan.
Det tog bara två minuter tills jag hade åter henne vid min sida, men det kändes som två timmar. Hon satt på nedersta trappsteget och väntade. Vad hon var duktigt, och det sa jag till henne.
Vid fontänen satte sig dottern på betongplattorna. Tog upp från hinken en krita med matt blå färg. Lodräta streck och ringar blev det.
Jag såg hur roligt hon tyckte det var. Bytte krita då och då. Själv njöt jag av stunden av att vi två, bara vi två, var ute. Annars är det hela familjen som är med och det blir inte samma sak. Då går hon till mamma när det är något, inte till mig.
Jag var en stolt pappa där jag satt.
Väl hemma i lägenheten kände jag mig lättat att allt hade gått bra. Tösen hade lyssnat på mig och hon hade inte gjort illa sig.
Min fru är högst osäker på huruvida jag ensam klarar av att vara ute med barnen. Nu när både tösen och jag kom hem, helskinnad till och med, tillåter förhoppningsvis hon mig mer att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar