Efter en dag på arbetet är längtan stor efter barnen och jag ser fram emot att umgås med de små liven efter middagen. Jag är full av leklusta. Ser en bild i mitt inre hur sonen och jag sitter vid köksbordet med legobitar i en hög och bygger ihop en modell av en farkost från Star Wars. Vi hjälps åt att tolka bilderna på beskrivningen som låg med i asken och letar upp bitarna.
- Lite till höger ligger den . . . lite mer . . . där, säger jag.
Sonen tar biten och sätter den på ena vingen. Den föreställer en blå lampa.
- Bra. Nu ska vi ha en som ser ut här.
Jag pekar med näsan på nästa bild. Dottern kommer fram med en trälåda i handen.
- Hjälpa mig. Lägga pusslet.
- Ja visst. Ska du lägga Pippi?
Treåringen nickar bestämt.
Med axeln trycker jag lätt mot lådan, så den hamnar på bordet. Hon kravlar upp på stolen, ställer sig på knä och häller ut bitarna.
- Pappa, jag hittar den inte, säger sonen dröjande och blicken sveper långsamt över virrvarret av legobitar.
- Nu ska vi se, säger jag lika dröjande.
Han för fingertopparna tätt över, som han vill även känna efter den.
Jag ser i ögonvrån att dottern klarar att sätta ihop två bitar.
- Pappa, titta! Jag klarar det, utropar hon entusiastiskt och applåderar sig själv.
Vänder mig mot henne. Ser in i de blå ögonen och tänker hur söt hon är.
- Duktigt gjort, säger jag med samma entusiasm.
- Där. Äntligen.
Sonen hittar den röda legobiten med två knoppar. Han plockar upp den. Vänder på farkosten och trycker fast den.
Det är mysigt att sitta med mina guldbonusar och leka. Jag vill göra det ofta. Umgås med de är det finaste, men det blir dessvärre endast då och då. För de är trötta efter skola och dagis. Sätter sig hellre i soffan och ser på barnprogram på TV eller spelar på Ipaden än att leka med pappa. Jag förstår att tröttheten har spritt sig i deras små kroppar efter middagen och de behöver ta igen sig. Lika fullt som jag förstår det, lika fullt har jag svårt att acceptera det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar