Min dotter på tre år och jag var på toaletten. Hon hade kissat och jag gav henne papper för hon skulle torka sig. Olyckligt nog trampade jag på hennes ena fot. Inte hårt, men tillräckligt för hon visade en grimas som berättade att det gjorde ont.
- "Förlåt mig.", skyndade jag mig att säga för att undvika att dottern skulle börja gråta.
- "Ingen fara, pappa. Det var inte du, det var ett pöke.", sa hon med en röst som ville lugna mig.
På grund av mina okontrollerade rörelser händer det att jag träffar henne med min högra hand, och då oftast i ansiktet för hon har den längden nu. Det gör så ont i mig när jag gör det. Det blir inte bättre av att hon springer till sin mor och säger gråtande:
- "Mamma mamma, pappa slår mig."
Dotter har inte lärt sig än att inte gå förbi mig eller ställa sig på min högra sida då armen viftar som en elvisp. Sonen har lärt sig, men ända gör han det. Han vet nämligen hur han ska parera armen.
När jag "slår" mina barn förbannar jag CP-skadan som jag har. Det har hänt två gånger tidigare att jag har förbannat den. Det var när jag inte fann lösningen till att ensam vara på ett nakenbad en hel dag och när inte kan hjälpa mina barn att göra de aktiviteter som de vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar