Kabelbrott i Ordsund.

Jag försöker få fram ord till ett nytt fräscht inlägg, men hur jag än gör svävar inga fram. Sådana dagar finns, men de är sällsynta.

Jag lutar mig bakåt i stolen och blundar. Tänker inte på något för att låta ord och idéer komma. Det blir som en blockering av nya infallsvinklar när jag försöker att aktivt gräva fram. Det känns så. Låter kanske knäppt. När min hjärna är avslappnad, är "dörren" på vid gavel. Inget som hindrar.
Ett annat knep som jag brukar ta till är att göra något helt annat, som att lämna datorn och kanske gå och kissa, slänga ut några ord till en passerande arbetskollega och förhoppningsvis får jag då ord tillbaka som gör att det blir en en-minuts-konversation eller äta min lunch, om nu det är tid för den. Då får nämligen hjärnan något annat att göra. Jag distraherar den. Det fungerar allt som oftast.
Jag ser på tiden nere vid högra hörnet på datorskärmen. Klockan är 13.19. Perfekt, lunchdags.

Är tillbaka från havregrynsgröt och smörgås. Nu ska jag känna efter om orden svävar fram utan jag behöver anstränga mig. ... Jadå, orden är på väg. De har för en kort stund sedan lämnat centralenheten av världens fantasibyrå och poppar upp en efter en i hjärnans system där omvandling sker till meningar. Orsaken till detta ordstopp var troligtvis, tänker jag mig, dålig täckning på grund av kabelbrottet som skedde natten till i dag i Ordsund.