Självklart ville jag få ett arbete efter gymnasiet.

Det var härligt att ta studenten. Året var 1985.
Vi sprang ut med våra vita mössor på. Pojkarna hade ljusa kostymer och flickorna ljusa klänningar. Det skrålades och sjöngs "Vi har tagit studenten, vi har tagit studenten, vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra." om vartannat. Vi möttes av föräldrar, syskon, släktingar och vänner som trängdes med varandra för att se "sin student". Överallt såg jag egenhändiga gjorda plakat sticka upp ovanför deras huvuden med kort på en son eller dotter.
Rektorn hade sagt till oss innan att vi inte skulle leta upp våra föräldrar direkt när vi kom ut utan först springa upp för den branta backen till Tibblehallen. Vi gjorde som rektorn sa till oss, men så här efteråt frågar jag mig varför.
Alla var glada. Champagne eller pommac i champagneliknade flaskor korkades upp när vi hade funnit våra nära och kära i myllret av människor. En del föräldrar hade med sig champagneglas att dricka ur, medan andra fina plastglas.
Jag hade gått treårig samhällsvetenskaplig linje, och nu stod jag här med far, mor och bröder på parkeringen. I knät låg det ett vitt kuvert, betygen. Jag var nöjd, 3,6 i medel. På den här tiden var det en femgradig skala. Tre långa jobbiga år var över. Trots att jag hade pluggat mycket, trivdes jag. Jag tillhörde de elever som behövde ägna lång tid åt läxorna för att de skulle sitta. Fester med klasskompisar, mysiga tekvällar med "gänget" och utgångar på disco gjorde att jag såg tillbaka på tiden på Tibbleskolan med glädje. Nu stod jag här med tryggheten bakom mig och framför låg livet. Det verkliga livet. Nu var det slut med det skyddade livet som skolan var. Nu väntade vuxenlivet med att skaffa ett arbete och ett eget krypin.

Precis som mina kompisar ville jag ha ett arbete efter gymnasiet. Lusten att studera vidare hade jag inte.
Med tanke på CP-skadan som jag hade, var det lätt hänt att de som inte kände mig tyckte att jag inte ens skulle söka arbete. Några blev överraskade när jag berättade jag ville arbeta.
- "Med ditt handikapp kan du väl bli förtidspensionär?", frågade en. "Det hade jag blivit om jag fick möjlighet.".
För mig var det inte alls konstigt att jag sökte arbete. Det var naturligt. ´Om jag nu kan arbeta, varför ska jag då bli pensionär?´, tänkte jag och kontaktade Arbetsförmedlingen.

Mina okontrollerade rörelser och mitt något svårförståeliga tal gjorde att jag hade ett begränsad urval av arbeten att välja mellan. Som tur var jag duktigt att skriva på skrivmaskin och uttrycka mig i skrift, så något kontorsarbete skulle passa mig.
Mitt första anställning blev på föreningen Rekryteringsgruppen, där jag blev en av skribenterna på deras tidning Kick. Tidningen kom ut fyra nummer per år. Det passade mig för då hade jag inte press på mig att skriva snabbt. Artiklarna handlade mest om träning och vardag för personer med ryggmärgsskada.
Efter två år på Kick slutade jag och hoppade på en ett-årig ADB-utbildning. I slutet av utbildningen var det fem veckors praktik. Sex år innan hade jag blivit en stor fan av Täby Basket. Jag såg alla hemmamatcher som herrlaget spelade, även de bortamatcher som var i Stockholmsområdet. Det var så lämpat att chefen för företaget som hade utbildningen, kände Täby Baskets dåvarande ordförande. Chefen hade inte kunnat undgå förstå att jag var fan, för jag pratade mycket om laget som då var bland de fyra bästa i elitserien. Tack vare att de kände varandra, fick jag praktisera på klubbens kansli i Tibblehallen.
Att sitta och göra diverse kontorsgöromål på en klubbs kansli vars herrspelare var mina idoler, det var en magiskt känsla.
Efter avslutad praktik, fick jag ett erbjudande om en fast anställning. "Ja.", sa jag utan att tveka. Jag hade stormtrivts, inte bara med mina uppgifter som bland annat hjälpreda för medlemsregistret och skriva korta artiklar i klubbtidningen Vikingen utan med de två andra personerna på kansliet. Vi hade mycket skoj ihop under den tiden jag var kvar i klubben. Förutom den goda stämning mellan oss när vi arbetade, hände det att vi umgicks med varandra även på fritiden och då tillsammans med andra kanslifolk i Tibblehallen.
Efter fjorton år sa upp mig för jag ville förkovra mig i skrivandet. Sedan följde en skrivarkurs på ett år som jag har tidigare skrivit om här på bloggen.

Före nuvarande anställningen på Omsorgsfamiljen, som jag har haft i snart tre år, har jag arbetat på Studiefrämjandet och Curo.
Jag har även varit arbetssökande i två år. Det var jobbigt mentalt. När jag visste att jag kan arbeta, men får inget, det var så frustrerande. Jag drog mig för att gå ut på vardagarna. Jag var rätt så säker på att folk som såg mig förstod att jag inte hade något arbete att gå till och det skämdes jag för.


Minns ni backen som jag berättade om att vi studenter hade blivit ombedda av rektorn att springa uppför efter utsläppet?  Nu har jag kommit på anledningen, tror det i alla fall. Rektorn ville symbolisera backen med livet som vi studenter hade framför oss: Den första tiden efter gymnasiet blir livet tufft och jobbigt.