Det är himmelskt att sätta sig på toaletten och kissa när det tränger på. Slappna av muskeln som gör att det inte blir blött i byxorna och låta det bara komma.
Det har funnits gånger jag inte kan kissa för jag sitter inte på toaletten. (Jo, jag sitter när jag kissar. Det är det feministiska i mig som ger uttryck.) Kan och kan, visst kan jag släppa på trycket, men det blir så ofräscht. Blött och illaluktande.
Eftersom jag behöver hjälp med att knäppa upp byxorna och ta ner dem, har det hänt att jag måste hålla mig tills någon kommer. Det går bra när det bara pockar på lite. Jag kan då få tankarna att cirkulera runt på annat än blåsan. Men när tiden går och blåsan fylls på mer och mer, kan jag inte tänka på annat än att inte kissa på mig. Jag börjar röra på mig i rullstolen, för jag märker att när jag gör det minskar trycket. Släpper högra handen om det vänstra armstödet som jag jämt håller i och börjar vifta med bägge armarna samtidigt som jag rullar fram och tillbaka. Det ser ut som jag har ett epileptiskt anfall.
Det är ett hemskt tillstånd att vilja kissa, men det lämpar sig inte där jag befinner mig. Panikkänsla. Prova själv hur vidrig det är. Det är inte kul ska jag säga dig.
Det finns etter värre situation, och det är att komma hem själv och upptäcka att lägenheten är tom. Ingen som knäpper upp byxorna, och jag som är så fruktansvärd kissnödig. Jag som skyndade mig för att gå på toaletten. Ser toalettstolen, locket uppfällt, jag hade bara kunnat sätta mig om byxorna var nerdragna. Förbannad knapp! Träningsbyxor kan jag ta av själv, men jeans. Glöm det. Jag försöker ändå med armbågen pressa knappen genom hålet. Öppnar sig inte hålet lite mer? Trycker hårdare. Nu kommer kisset. Jag upptar mitt rullande fram och tillbaka.
Att vara så nära toaletten, men ändå så långt bort.
Kissa på mig i detta läge? Nej, jag gör allt i min makt att inte göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar