Sekunden innan hade Kjelle fintat Gunnar så pass att han tappade balansen och ramlade. Nu satt Gunnar på golvet och det såg ut som han tänkte ´Jag bjuder på det.´.
Vi spelade som brukligt innebandy på fredagseftermiddagarna, en kul avslutning på veckan. Det var jag, mina arbetskamrater på Täby Basket och andra från idrottskanslierna i Tibblehallen, vars lilla hall 1 var tillräcklig för den lilla skara vi var. Jag satt i mål i rullstolen. Som barn satt jag på knä när jag motade bollar, men nu när jag var tjugoåtta var jag alltför stel för att göra det. Dessutom gjorde det ont i knäna även om jag hade knäskydd. För att det skulle bli ens möjligt att göra mål på mig, fick jag två mål att vakta istället för ett som motståndarlaget hade. (Målen var de små och inte de som används på tävlingsnivå.)
Alla vi var tävlingsmänniskor ut till fingerspetsarna, så det kämpades rejält. Ingen gav upp frivilligt. Om det fanns chans, även om den var liten, att ruffa åt sig bollen försökte vi ta den.
Stämningen var god. Två dagars ledighet låg framför oss. Förväntan på vad helgen hade i sitt sköte kunde jag nästa ta på. Tony skulle ge sig ut på en kryssning till Åbo med några kompisar, hörde jag fragment av när han berättade det för Gunnar och Jocke mellan anfallen. Hans tjej skulle med. Rösten sa oss alla Tony var mycket kär i henne och att han såg fram mot att presentera henne för sina kompisar. Rikard skulle börja lördagen med en golfrunda på Ullna, därefter en pubrunda på Söder med tjejen.
- "Vad ska du göra i helgen?", frågade Tove mig när vi hade satt oss i ett av hörnen av hallen och pustade ut efteråt. Hon tog två klunkar ur sin gråa vattenflaskan. Stadium stod det på den.
Framför oss hade sjuåriga pojkar börjat värma inför sin basketträning. Det studsades och studsades. Några kunde hålla sin boll studsande länge medan andra sprang för att hämta bollen som hade rullat iväg efter att nästan omgående ha träffat deras egna fötter.
- "Jag vet inte. Inget bestämt. Kanske går och se den nya Bondfilmen.", log jag.
- "Jag har hört att den ska vara bra."
Vill du följa med? ville jag fråga, men det var inte lönt. Tove hade kille. I ju för sig var det inte något hinder för mig, men jag ville att bio med henne skulle leda till mer än att sitta rakt upp och ner i den röda fåtöljen och se filmen, äta popcorn, efteråt i foajén småsnacka om filmen och andra saker som var oviktiga, och sedan gå hem var och en till sig. Leda till mer umgänge än bara på kansliet, som ta en fika i stan då och då, strosa i Vaxholm, svettas under ett spinningpass, cykla (jag hade då kört permobilen) hemifrån en tidig sommarförmiddag långt ut på vischan med medhavd matsäck och badkläder, och komma tillbaka på kvällskvisten trötta men entusiastiska av de vi hade sett av åkrar, skogar, glittrande insjöar, blomsterängar och oändliga landsvägar. Efter en tid hade jag hoppats att Tove skulle få känslor för mig och inse att jag var mannen för henne.
Av erfarenhet visste jag att det inte var värt att lägga mycket kraft och energi på att fånga en kvinnas hjärta som lever i tvåsamhet, för det hade jag misslyckats jämt med. Så pass mycket visste jag om mig själv att den förmåga hade jag inte. Visst kunde jag ha frågat ändå för Tove var trevlig och såg bra ut, och för att vara nära och umgås med en kvinna i ett par timmar. Men nej, jag ville inte smaka på kakan när jag inte kommer att få äta den.
- "Vad ska du göra?", frågade jag.
- "Först ska jag till Brännkyrkahallen och coacha mina 86:or. På kvällen ska jag och Peter ha det mysigt hemma. Det har varit en hektisk vecka där vi bara har sett varandra tidigt på mornarna och sena kvällar. Och på söndag sovmorgon. Det ska bli såå skönt.", sa Tove och sträcker upp armarna ovanför huvudet likt en segergest.
Jag kände en värmande värkande molande i magen när Tove sa Peter. Hon hade någon, inte jag.
- "Grattis till medaljregnet. Fullträff, eller?", log Rikard och la sin hand på min axel.
Vände mig mot honom.
- "Det är bara förnamnet. Mitt bästa SM någonsin."
Vi pratade om tävlingarna. Väder och vind, underlaget på banan som kunde påverka tiderna både negativt och positivt när man som jag tävlade i rullstolsåkning, mina medtävlande och mina tider.
Efter en stund tog Rikard träningsbagen på axel och sa till oss med ett leende.
- "Sug och svälj. Trevlig helg.", och gick ut genom dörren.
Jag hade aldrig sett karln sur eller ledsen slog det mig.
- "Detsamma.", ropade Kjelle glatt.
Solen värmde när jag gick ut från Tibblehallen. Jag tänkte att det blir en kväll med uppehåll, och såg mot skyn.
Ett ungt par i min ålder stod på bron tätt intill varandra och kysstes. Det molande i magen började på nytt. Jag såg hastigt åt ett annat håll. Långt bort där borta var det en gigantisk affisch uppsatt på en av Täby Centrums fasader. Den gjorde reklam för Bondfilmen. En man passerade med en klirrande systempåse. En bil bromsade in tvärt vid trafikljuset.
Bio får det bli i morgon, är inte på humör för det i dag. Men pizza, det är trots allt fredagskväll, tänkte jag och gick in i min port.
En kvinna ur personalen från servicehuset jag bodde i, följde med mig till centrum. Jag köpte en Calzone som jag åt hemma.
Med liten rest av pizzakanten liggandes kvar på tallriken, full mage och en släng av matkoma ringde jag några kompisar för att höra vad de gjorde medan kvinnan gjorde ordning i köket. En var inte hemma och en låg nerbäddad med fyrtio graders feber, knappt kontaktbar. Den tredje skulle parta i stan och de andra upptagna med sitt.
- "Men nästa helg, ska vi hitta på något då?", frågade Ola.
- "Ja, inget för mig då.", svarade jag hurtigt, men jag var allt annat det.
- "Bra. Jag slår dig en signal på torsdag, så bestämmer vi något.
Jag satte mig vid köksbordet och började läsa dagens Svenska Dagblad. Bredvid stod det en stor kopp med nypressad juice från apelsin och grapefrukt som jag då och då sög i mig med sugrör. Juicen hade kvinnan gjort innan hon gick. Hon hade även, som jag hade bett om, knäppt upp knappen på mina jeans och dragit ner gylfen, så jag kunde gå på toaletten när jag ville utan att behöva påkalla hjälp.
Från radion hördes ´The final countdown´ med Europe. Volymen var så pass att jag kunde prata ut i fall telefonen ringde utan att bli störd.
Jag hade kommit fram till TV-tablån och läste att i kväll var det säsongens första ´Så ska det låta´. Programmet började åtta.
Det hade jag glömt, tänkte jag och såg upp mot väggklockan i köket. Tjugo över sju.
Jag slurpade upp det sista av juicen. Gick och stängde av radion, tryckte med vänster stortå på TV:ns fjärrkontroll, som låg på golvet framför fåtöljen som jag satt i när jag såg på TV. De regionala nyheterna visades i rutan. Jag klädde av mig. Denna gång tog det tjugo minuter. Det var det nya byxorna som sinkade mig, för det var svårt att trä ut fötterna. Till slut gick det och jag kunde sätta mig.
Min ambition var att varje kväll se ett nyhetsprogram, antingen Rapport eller Aktuellt. Viktigt att veta vad som försiggick i världen.
Uppläsaren berättade om oroligheterna i Afghanistan, bedrägeri inom en svensk storbank på chefsnivå hade upptäckts, svartsjukedrama i Vimmerby hade slutat med att mannen i familjen skjutit frun och deras tre söner i åldrarna fem, åtta och tio till döds.
Upplyftande att få det slängt på sig på en fredagskväll, tänkte jag och såg ut genom fönstret.
Signaturmelodin till ´Så ska det låta´ hade just klingat av och jag satt i min favoritställning, då telefonen ringde. Hoppade upp ur fåtöljen, slängde mig upp i rullstolen, lossade på bromsarna och sparkade det snabbaste jag kunde fram till det lilla enkla träbordet där telefonen stod.
Jag var spänd på att höra vem det var. Kanske Ola inte kunde göra det som var tänkt och nu ringer han och frågar om vi ska hitta på något? Eller är det någon av de andra?
- "Johan.", sa jag något andfådd.
Andfåddheten berodde inte på språngmarschen utan av förväntan. Blir det utgång i kväll trots allt?
- "Hej Johan. Det är mamma. Hoppas jag inte ringer och stör?"
Jag vart alldeles tom, som en ballong som sticks hål på. Dessutom kom jag av mig helt, men jag måste säga nåt.
- "Hej mamma.", sa jag svagt och neutralt.
Jag hörde obekanta röster genom högtalartelefonen och dansbandsmusik spelades.
- "Är du och pappa borta på fest?"
- "Har vi inte berättat att vi skulle på Jägmästarklubbens årliga sammankomst i Skinnskatteberg?", frågar mamma lite förvånat.
- "Jo, när du säger det så.
- "Vi kommer hem i morgon. Vad gör du?"
- "Ser på ´Så ska det låta´."
- "Ja, då ska jag inte störa. Vi ringer när vi är hemma."
Jag la på och ställde mig bakom fåtöljen. Nu var det Pernilla Wahlgren som sjöng en låt efter att ha listat ut titeln. Jag mindes inte vad låten hette.
Såg klart programmet. Kände mig ensam.
Det finns så många kvinnor därute. Det måste finnas i alla fall en som kan älska mig. Eller finns det inte det?, tänkte jag och såg ut genom balkongdörren.
Alla vi var tävlingsmänniskor ut till fingerspetsarna, så det kämpades rejält. Ingen gav upp frivilligt. Om det fanns chans, även om den var liten, att ruffa åt sig bollen försökte vi ta den.
Stämningen var god. Två dagars ledighet låg framför oss. Förväntan på vad helgen hade i sitt sköte kunde jag nästa ta på. Tony skulle ge sig ut på en kryssning till Åbo med några kompisar, hörde jag fragment av när han berättade det för Gunnar och Jocke mellan anfallen. Hans tjej skulle med. Rösten sa oss alla Tony var mycket kär i henne och att han såg fram mot att presentera henne för sina kompisar. Rikard skulle börja lördagen med en golfrunda på Ullna, därefter en pubrunda på Söder med tjejen.
- "Vad ska du göra i helgen?", frågade Tove mig när vi hade satt oss i ett av hörnen av hallen och pustade ut efteråt. Hon tog två klunkar ur sin gråa vattenflaskan. Stadium stod det på den.
Framför oss hade sjuåriga pojkar börjat värma inför sin basketträning. Det studsades och studsades. Några kunde hålla sin boll studsande länge medan andra sprang för att hämta bollen som hade rullat iväg efter att nästan omgående ha träffat deras egna fötter.
- "Jag vet inte. Inget bestämt. Kanske går och se den nya Bondfilmen.", log jag.
- "Jag har hört att den ska vara bra."
Vill du följa med? ville jag fråga, men det var inte lönt. Tove hade kille. I ju för sig var det inte något hinder för mig, men jag ville att bio med henne skulle leda till mer än att sitta rakt upp och ner i den röda fåtöljen och se filmen, äta popcorn, efteråt i foajén småsnacka om filmen och andra saker som var oviktiga, och sedan gå hem var och en till sig. Leda till mer umgänge än bara på kansliet, som ta en fika i stan då och då, strosa i Vaxholm, svettas under ett spinningpass, cykla (jag hade då kört permobilen) hemifrån en tidig sommarförmiddag långt ut på vischan med medhavd matsäck och badkläder, och komma tillbaka på kvällskvisten trötta men entusiastiska av de vi hade sett av åkrar, skogar, glittrande insjöar, blomsterängar och oändliga landsvägar. Efter en tid hade jag hoppats att Tove skulle få känslor för mig och inse att jag var mannen för henne.
Av erfarenhet visste jag att det inte var värt att lägga mycket kraft och energi på att fånga en kvinnas hjärta som lever i tvåsamhet, för det hade jag misslyckats jämt med. Så pass mycket visste jag om mig själv att den förmåga hade jag inte. Visst kunde jag ha frågat ändå för Tove var trevlig och såg bra ut, och för att vara nära och umgås med en kvinna i ett par timmar. Men nej, jag ville inte smaka på kakan när jag inte kommer att få äta den.
- "Vad ska du göra?", frågade jag.
- "Först ska jag till Brännkyrkahallen och coacha mina 86:or. På kvällen ska jag och Peter ha det mysigt hemma. Det har varit en hektisk vecka där vi bara har sett varandra tidigt på mornarna och sena kvällar. Och på söndag sovmorgon. Det ska bli såå skönt.", sa Tove och sträcker upp armarna ovanför huvudet likt en segergest.
Jag kände en värmande värkande molande i magen när Tove sa Peter. Hon hade någon, inte jag.
- "Grattis till medaljregnet. Fullträff, eller?", log Rikard och la sin hand på min axel.
Vände mig mot honom.
- "Det är bara förnamnet. Mitt bästa SM någonsin."
Vi pratade om tävlingarna. Väder och vind, underlaget på banan som kunde påverka tiderna både negativt och positivt när man som jag tävlade i rullstolsåkning, mina medtävlande och mina tider.
Efter en stund tog Rikard träningsbagen på axel och sa till oss med ett leende.
- "Sug och svälj. Trevlig helg.", och gick ut genom dörren.
Jag hade aldrig sett karln sur eller ledsen slog det mig.
- "Detsamma.", ropade Kjelle glatt.
Solen värmde när jag gick ut från Tibblehallen. Jag tänkte att det blir en kväll med uppehåll, och såg mot skyn.
Ett ungt par i min ålder stod på bron tätt intill varandra och kysstes. Det molande i magen började på nytt. Jag såg hastigt åt ett annat håll. Långt bort där borta var det en gigantisk affisch uppsatt på en av Täby Centrums fasader. Den gjorde reklam för Bondfilmen. En man passerade med en klirrande systempåse. En bil bromsade in tvärt vid trafikljuset.
Bio får det bli i morgon, är inte på humör för det i dag. Men pizza, det är trots allt fredagskväll, tänkte jag och gick in i min port.
En kvinna ur personalen från servicehuset jag bodde i, följde med mig till centrum. Jag köpte en Calzone som jag åt hemma.
Med liten rest av pizzakanten liggandes kvar på tallriken, full mage och en släng av matkoma ringde jag några kompisar för att höra vad de gjorde medan kvinnan gjorde ordning i köket. En var inte hemma och en låg nerbäddad med fyrtio graders feber, knappt kontaktbar. Den tredje skulle parta i stan och de andra upptagna med sitt.
- "Men nästa helg, ska vi hitta på något då?", frågade Ola.
- "Ja, inget för mig då.", svarade jag hurtigt, men jag var allt annat det.
- "Bra. Jag slår dig en signal på torsdag, så bestämmer vi något.
Jag satte mig vid köksbordet och började läsa dagens Svenska Dagblad. Bredvid stod det en stor kopp med nypressad juice från apelsin och grapefrukt som jag då och då sög i mig med sugrör. Juicen hade kvinnan gjort innan hon gick. Hon hade även, som jag hade bett om, knäppt upp knappen på mina jeans och dragit ner gylfen, så jag kunde gå på toaletten när jag ville utan att behöva påkalla hjälp.
Från radion hördes ´The final countdown´ med Europe. Volymen var så pass att jag kunde prata ut i fall telefonen ringde utan att bli störd.
Jag hade kommit fram till TV-tablån och läste att i kväll var det säsongens första ´Så ska det låta´. Programmet började åtta.
Det hade jag glömt, tänkte jag och såg upp mot väggklockan i köket. Tjugo över sju.
Jag slurpade upp det sista av juicen. Gick och stängde av radion, tryckte med vänster stortå på TV:ns fjärrkontroll, som låg på golvet framför fåtöljen som jag satt i när jag såg på TV. De regionala nyheterna visades i rutan. Jag klädde av mig. Denna gång tog det tjugo minuter. Det var det nya byxorna som sinkade mig, för det var svårt att trä ut fötterna. Till slut gick det och jag kunde sätta mig.
Min ambition var att varje kväll se ett nyhetsprogram, antingen Rapport eller Aktuellt. Viktigt att veta vad som försiggick i världen.
Uppläsaren berättade om oroligheterna i Afghanistan, bedrägeri inom en svensk storbank på chefsnivå hade upptäckts, svartsjukedrama i Vimmerby hade slutat med att mannen i familjen skjutit frun och deras tre söner i åldrarna fem, åtta och tio till döds.
Upplyftande att få det slängt på sig på en fredagskväll, tänkte jag och såg ut genom fönstret.
Signaturmelodin till ´Så ska det låta´ hade just klingat av och jag satt i min favoritställning, då telefonen ringde. Hoppade upp ur fåtöljen, slängde mig upp i rullstolen, lossade på bromsarna och sparkade det snabbaste jag kunde fram till det lilla enkla träbordet där telefonen stod.
Jag var spänd på att höra vem det var. Kanske Ola inte kunde göra det som var tänkt och nu ringer han och frågar om vi ska hitta på något? Eller är det någon av de andra?
- "Johan.", sa jag något andfådd.
Andfåddheten berodde inte på språngmarschen utan av förväntan. Blir det utgång i kväll trots allt?
- "Hej Johan. Det är mamma. Hoppas jag inte ringer och stör?"
Jag vart alldeles tom, som en ballong som sticks hål på. Dessutom kom jag av mig helt, men jag måste säga nåt.
- "Hej mamma.", sa jag svagt och neutralt.
Jag hörde obekanta röster genom högtalartelefonen och dansbandsmusik spelades.
- "Är du och pappa borta på fest?"
- "Har vi inte berättat att vi skulle på Jägmästarklubbens årliga sammankomst i Skinnskatteberg?", frågar mamma lite förvånat.
- "Jo, när du säger det så.
- "Vi kommer hem i morgon. Vad gör du?"
- "Ser på ´Så ska det låta´."
- "Ja, då ska jag inte störa. Vi ringer när vi är hemma."
Jag la på och ställde mig bakom fåtöljen. Nu var det Pernilla Wahlgren som sjöng en låt efter att ha listat ut titeln. Jag mindes inte vad låten hette.
Såg klart programmet. Kände mig ensam.
Det finns så många kvinnor därute. Det måste finnas i alla fall en som kan älska mig. Eller finns det inte det?, tänkte jag och såg ut genom balkongdörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar