Klassåterträff med blandade känslor.

För en tid sedan hade vi en klassåterträff. Vi som gick i högstadiet strålade samman för första gången efter nian. Tio dök upp av tjugo som vi var, och det är rätt så skapligt med tanke på att det är trettiotre år sedan vi gick ut genom Bergtorpsskolans portar för sista gången. Året var 1982.
Det var med blandade känslor jag gick in på Melanders Fisk i Täby Centrum. Det skulle bli roligt att ses igen efter så många år. Efter högstadiet löstes klassen upp. En del kom in på andra gymnasier än Tibble Gymnasium som jag hade valt och andra kom in på skolor utomlands. Jag hade inte fått så bra kontakt med någon av kompisarna, vilket innebar att när vi slutade nian slutade även mitt umgänge med de. Några har jag sprungit på genom åren. Sagt hej och ställt den urtråkiga fantasilösa standardfrågan ´Vad arbetar du med?´.
Fast det skulle bli trevligt, var jag något nervös att träffa killen, som nu var man och far, som retade mig i sjätte klass. Än i dag känner jag ett visst avståndstagande när jag hör hans namn och ser hans ansikte på Facebook. Du kanske undrar varför jag accepterade hans vänförfrågan. Den frågan ställer jag mig. Kanske för jag trodde att han skulle ge mig en antydan till ånger och möjligtvis ett ´förlåt´. Vi har aldrig kommunicerat med varandra i såväl som på Facebook eller utanför.
Vad gjorde han? Killen började i vår klass i femman, då han med sin familj flyttade till Täby. Till en början gick det fint, men så en tid efter kom det ytterligare en kille. Den nye, som inte var med på vår återträff och som jag i dag antar, var osäker på den nya omgivningen och ville visa att ingen ska sätta sig på honom. Han gav sig på mig, den svage. Det dröjde inte länge tills den första killen hängde på och gjorde saker som jag upplevde som jobbiga. Standardgrejen var kalsonggreppet. Stack ner handen innanför byxorna och tog tag i kalsongerna och drog till. Det smärtade till i pung och rumpa. En dag kom jag hem med trasiga kalsonger och mamma började undra varför.
I syslöjden ställde sig den förste killen till höger om mig och höll fram en skål full av synålar. Han visste mycket väl att jag hade svårt att kontrollera högra armen och kunde slå till skålen, vilket naturligtvis hände. Sekunden efter låg tiotals nålar på mig och på golvet.
- Fröken, titta vad Johan gjorde, utbrast han.
Hon kom fram och fick se nålarna.
- Du vet att Johan har svårt att kontrollera armarna, och ändå ställer du dig nära honom. Nu är det du som plockar upp allesammans.
- Nämen, det var inte jag. Det var Johan.
- Du förorsakade det och du plockar upp, sa hon strängt och gick iväg.

Retningarna slutade. Minns inte hur länge det varade. Det gick inte så långt till att jag inte ville gå till skolan. Jag tyckte om skolan, men när han befann sig i närheten, blev jag orolig och undrade för mig själv vad han hade i kikaren.
När vi hälsade på varandra vid vår träff, blev de urtråkiga fantasilösa standardfrågorna ´Var bor du?¨, ´Vad arbetar du med?´ och ´Har du familj och barn?´. Efter det gick han och satte sig vid andra änden av det bokade bordet.